Näst sista söndagen varje månad publicerar vi korta texter med tips om musik, litteratur, film, konst osv som fångat vårt intresse lite extra på sistone; det kan vara något helt nytt eller från, säg, 1851. Texterna denna månad är skrivna av Karin Christensen, Jonas Ellerström, Elin Franzén, Petter Herbertsson, Elias Hillström och Stefan Zachrisson.
(skiva) YELLOW RIVER BLUE; YU SU (Music From Memory, 2021)
Av ren nödvändighet måste kanske pandemipopen bli nostalgisk och drömsk och gärna också vältra sig i både minnen och saknad. Jag lyssnar på Emma-Jean Thackray, Actress, Waken, Alfa Mist, Loraine James och Yu Su och tycker mig hitta en gemensam nämnare där någonstans. Hur mycket längtan ryms det egentligen i bubblan innan den spricker? Och vad kommer att hända då kan man undra och tänka på. Tills dess tar Yu Su med mig på en gungande minnesresa längs Gula floden. På skivan Yellow River Blue försöker kinesiskfödde och Vancouver-baserade Su återskapa minnen av en Kina-turné hon gjorde 2019. Yellow River Blue är ambient, gungande electropop jag gärna drömmer mig igenom från början till slut. Dansmusik utan dansgolv. Skivbolaget heter passande nog också Music From Memory. Snart får vi förhoppningsvis blicka framåt. Elias Hillström (Fotograf, huvudbilden: Sara Wylie)
(bok/konst): SUPERSTRUCTURES (NOTES ON EXPERIMENTAL JETSET / VOLUME 2) (Roma Publications, 2021)
Att bläddra bland Superstructures 420 sidor, och dess massiva material av bilder, fotnoter, röster och sidospår, är som att gå omkring i en associativ utställning. Boken är sammanställd av den holländska designstudion Experimental Jetset och triggar verkligen ens modernism-tankar och (viktigt) befinner sig precis på rätt sida av det akademiska. Superstructures handlar om staden som arena utifrån fyra aktivistiska 1900-talsrörelser, alla både i samklang och i konflikt med sin, nu så avlägsna, samtid: Moskvas konstruktivism, Paris situationism, Amsterdams Provo och Londons post-punk. När jag bläddrar tänker jag på dem, deras idéer och spår (pamfletter, graffiti, typografi, omslag, osv), men även på nuet; när utställningen är över och alla har gått hem, vad återstår att försöka ta vidare? Beställ ditt ex från Idea Books! Stefan Zachrisson
(skiva) IV; TT REUTER (TT Reuter, 2021)
Efter en osannolikt lång paus på 40 år är TT Reuter tillbaka. Fakta: det är stört omöjligt att skaffa sig en relation till dem idag, om man inte som orolig själ hade det på 80-talet. Många avfärdar dem lätt och går genast vidare. Men fastnade man en gång för det aviga anslaget, den sällsamma utstrålningen och de flimrande poetiska bilderna som brottstycken ur 16-millimetersfilmer i en kal och mörk källarlokal så kan man med största sannolikhet inte ta sig ut igen. Alltså spelar det inte så stor roll att produktionen på nya skivan är lite jämntjock, att omslaget är lite för färggrant eller att det stundtals känns som att de går lite på tomgång. Det har aldrig funnits något annat band som låter så. Och deras apokalyptiska visioner passar på vissa sätt bättre in idag. Jag är fortfarande en orolig själ. Petter Herbertsson
(bok) ISSLOTTET; TARJEI VESAAS (LTs förlag, 1963)
Läste den häromdagen. Den påminner om Elsa Beskows Olles skidfärd och kanske även om Peter Weirs film Picnic at Hanging Rock. Weirs film är mer varmt dimmig och beige, pudrig, söker svalka. Så vi byter årstid. Vinter-vår. Två sagofigurer, samtidigt skolflickor, Unn och Siss. Vitt linne, björkris, mars. Mars då isslottet smälter. Gumman Tö med sin risiga kvast och bruna hätta, det lilla stränga förklädet… berättelserna går in i varandra, isslottets väggar är som stora, vita blanka fiskar, ställda på högkant, Unn går in där. Också en evig drömd saga, porten, berget som öppnar sig, flaken som glider isär. Hon kommer inte tillbaka. Så kommer dånande älvar, rusande mot, slottet går i forsen, skalv och så lakansvit sol som hugger in genom väggar och stränga vintersalar, klyver, lossar, förgör och räddar. Är Siss Unn? Det blir som räkneord på ett forntida språk. Siss Unn. Karin Christensen
(skiva) TILL HORISONTEN; TRETTIOÅRIGA KRIGET (2021)
Trettioåriga kriget är ett fenomen, inte bara i svenska sammanhang utan internationellt. Var finns ett band som existerat i fem decennier med samma medlemmar? Och som aldrig stått still utan hela tiden utvecklats, inte likt så många andra sjunkit till att i praktiken vara sitt eget coverband. Tänk istället artister som Neil Young och Kate Bush, ständigt på väg och samtidigt trogna en djupt personlig kärna i sitt konstnärliga uttryck. Alla Krigets album sedan den magnifika comebacken 2004 med Elden av år har varit starka, men frågan är om inte nya Till horisonten (släpps 26 mars) kan växa till något av en slutgiltig skiva. Det går att kalla musiken progressive, men etiketter har blivit poänglösa nu: Trettioåriga kriget gör sin helt egna musik utan sidoblickar åt något håll. Erfarenhet + obruten inspiration. Hur vanligt är det? Jonas Ellerström
(spellista/musik) EN GÅNG I MELLO
Så här i mellotider (ja, så här dags befinner vi oss i glappet mellan Mello och Eurovision) brukar jag påminnas om svunna tider (ja, de är alltid bättre). Innan mars, mellomånaden, är över vill jag därför bjuda på ett kräset urval, varav en stor del fick relativt dåliga placeringar när det begav sig men som med nutida öron framstår som tunga kioskvältare. Att Holm och Törnell bara hamnade på en femteplats med “E de det här du kallar kärlek” är faktiskt obegripligt. Vi tar igen alla besvikelser (även sådana jag själv är för ung för att ha upplevt i realtid) och dansar ut 2021 års mellomånad med stråkar, sväng, vocoder och lyckade covers. Länk till spellistan. Elin Franzén
BCNVT / BIBLIOTEK 