Näst sista söndagen varje månad publicerar vi korta texter med tips om musik, litteratur, film, konst osv som fångat vårt intresse lite extra på sistone; det kan vara något helt nytt eller från, säg, 1851. Texterna denna månad är skrivna av Karin Christensen, Petter Eklund, Jonas Ellerström, Elin Franzén, Petter Herbertsson, Stefan Zachrisson och (redaktör) Elias Hillström.
(bok) LONDON BORTOM LONDON. EN VANDRING MELLAN STORSTADENS BYAR; ANDERS STEINVALL (Carlsson, 2020)
Reseskildringen går nog en ny vår till mötes. Även om vi åter snart kan resa så tar det nog ett tag innan det blir som förr igen. Om nånsin… Istället får vi ägna oss åt att läsa och drömma. Tänk att få vandra runt i London igen. Chicago, Tokyo, Lissabon? Känner själv en nästan fysisk, kroppslig längtan efter nya städer, platser, människor, ansikten, kroppar, affärer, gathörn, utsikter, barer, slott och ruiner.
London bortom London är Anders Steinvalls avslutande del i sin trilogi om det nya London. Första delen fokuserade just på det nya London: nya byggnader, områden i förvandling (ofta i nordöstra London). Andra delen riktade in sig på den mångkulturella staden, speciellt områdena kring Brixton i södra London. London bortom London ger sig ut på grönbete, utforskar Londons parker, skogar och de grönare byarna (som ändå ligger väldigt centralt). Första delen i Steinvalls trilogi är fortfarande den klart bästa: nyfiket, kommunikativt beskriver den förälskelsen i en stad och dess människor, full av liv och framtidshopp (det har framförallt på grund av Brexit försvunnit lite i följande delar). Del två och del tre är svajigare. Ändå rinner man igenom böckerna lätt, uppslukad.
Här vandrar vi tillsammans genom Battersea Park, utefter Capitol Ring, västerut mot Richmond, efter Themsen, förbi hjortarna i Bushy Park, ut på lilla ön Eel Pie, genom Hampstead, österut efter Parkland Walk, till byarna Blackheath och Dulwich för att avsluta med en fotbollsmatch mellan Dulwich Hamlet och Billericay Town FC. Precis så mysigt som det låter. Och mycket bra att ta till när man börjar tröttna på promenaderna i sitt eget närområde.
Elias Hillström
(skiva) ANTI-CLOCK; JANE ARDEN & JACK BOND (Low Company, 2021)
Anti-Clock är en obskyr feministisk SF-film från 1979. Få har sett den, ännu färre gillar den och cirka ingen förstår vad den egentligen handlar om. Upplägget: karaktären Joseph, spelad av regissören Jane Ardens son, genomgår ett slags psykoterapi där hans minnen, drömmar och föraningar spelas upp för honom via diverse videomonitorer. Ett Chris Markerskt flöde av filmsnuttar som bara kanske hör samman… ihoptråcklandet får ske i tittarens hjärna. Och musiken funkar lika bra på egen hand: monologer och bakgrundsljud varvas med stream of consciounesstycken för sång och gitarr… Tänk Chromes övervakningsparanoia mixat med Syd Barretts mest inåtvända stunder så är ni kanske i närheten. Effekten är rent hårresande, LPn drabbar mig på ett sätt jag var fullständigt oförberedd på.
Petter Herbertsson
(dokumentär) CAN’T GET YOU OUT OF MY HEAD: AN EMOTIONAL HISTORY OF THE MODERN WORLD, del 1: BLOODSHED ON WOLF MOUNTAIN (BBC, 2021)
Hur kategoriserar man Adam Curtis verk? Kollage-essäer i dokumentär public service-tv-form, kanske? Can’t Get Out You Out of My Head är Curtis första serie på fem år, i en karriär som sträcker sig 30 år tillbaka. Serien inramas av ett hoppfullt citat, från antropologen och aktivisten David Graeber (1961–2020), som Curtis beskriver som en bortglömd idé redo att återupptäckas: ”The ultimate hidden truth of the world is that it is something we make. And could just as easily make differently”. Första steget till en bättre framtid är att ha självförtroendet att föreställa sig den. Varje Curtis-serie är övermäktig; Can’t Get You Out Of My Head är åtta timmar, fördelade på sex avsnitt. Jag föreslår dock att det räcker att se ett (1) avsnitt – det första eller sista – för att undvika känslan att man ramlat ner i ett (visserligen godhjärtat) propagandahål. Här kan man titta på Can’t Get You Out of My Head.
Stefan Zachrisson
(låt) “THREE FRIENDS”; GENTLE GIANT (1972)
Den ekar och förför. Skrider. Procession. Orgeln. Känns som att Nico borde ha känt till den här låten. Mässat fram raderna, iförd sin fotsida kaftan. Fingervantar så hon inte förfryser sig. På en askfärgad strand, den prassliga isen försvarslös mot havets stränga spännvidd. Den sista låten på skivan har ingen egentlig början och inget slut. Vågor av röster knuffar mjukt och allvarligt fram tiden, kammar den sedan bakåt. Smutsig sand, de finlemmade sprickorna i isen. Och sedan det väldiga blånande – framsjunget, tillbakadraget.
Karin Christensen
(podcasts) SENASTE TIDENS PODDPROMENADER MED SOMMAR, FLASHBACK FOREVER OCH TVÅ MÄN I EN PODD
Efter snart ett års coronavardag koncentrerad till de egna kvarteren med omnejd har jag promenerat i de flesta väderstreck. Det har varit roligt att upptäcka närområdet gata för gata. En favorit är t.ex. kvartersnamnet Kapten Puff (efter 1800-talsveckotidningen). Men efter allt detta traskande bjuder turerna på allt mindre yttre stimuli (förutom harar, rådjur, katter och hundar förstås) och poddarna i lurarna blir därmed ännu viktigare. I ett kvarter svävar Mona Malms sommarprat från 2015 som jag letade fram igen med anledning av hennes död i januari. I ett annat kvarter botaniserar Flashback forever i trevande teorier om skellefteåhalsdukens väg till Kapitolium. Och strax nedanför thaigatuköket försvarar Daniel Sjölin Lyrikvännen från medpoddaren Schüldts tuffa anklagelser om litteraturelitism. Kvarteren skiftar innehåll i takt med poddappens uppdaterade flöde. Man får hitta sina taktiker att parera tillvarons potentiella rundgång med.
Elin Franzén
(utställning) UR DRÖMMENS JORDMÅN; INGER EDELFELDT (GALLERI AGARDH & TORNVALL, 2021)
Ur drömmens jordmån heter Inger Edelfeldts utställning av nya målningar på Galleri Agardh & Tornvall (Sibyllegatan 65, Stockholm; visas t o m 7 mars). Det är samma källa som Rut Hillarp i titeln till ett urval av sina dikter kallade ”Nattens språk”: ett konstnärligt uttryck som inte gör anspråk på realism utan rör sig bortom det vardagspåtagliga. Edelfeldt har släktskap med kvinnliga surrealister som Leonora Carrington, Remedios Varo och Dorothea Tanning (alla liksom IE också författare) men tillåter sig ett annat mått av lekfullhet och sagostämning. Det gäller dock att studera detaljerna i de myllrande bilderna: har inte flickan med blommor i famnen ovanligt långa och vassa hörntänder? Hela utställningen går att se på galleriets hemsida; här finns också en fin video av Albin Biblom där Inger Edelfeldt berättar om målningarna.
Jonas Ellerström
(bok) DIAMOND DOGS; GLENN HENDLER (33 1/3, Bloomsbury Academic, 2020)
Musik existerar på en jättelik yta. Allt finns tillgängligt med några knapptryck, ”music non stop”-realiserad. Tiden är upplöst, allting samspelar och konkurrerar på samma Spotify-dikterade villkor: nu, exakt när jag vill höra det. Praktiskt, jo, men också lite sterilt, lite informationsfattigt. Musik var tidigare inslagen i bilder och text, konvoluten innehöll namn på basister och arrangörer och platser där skivorna spelades in, ”Recorded at Trident Studio, London”, ja, till den blå dörren på 17 St. Anne’s Court i Soho har jag vallfärdat och betänkt det svindlande faktum att David Bowie just här kom kånkande på sina förstärkare, med skallen fylld av idéer. I förpackningarna, till och med på cd-skivan, fanns en fin koppling mellan musik, bilder och fakta. Det är väl det som får oss att återvända till vinylskivorna, kanske just deras omslag. Vi behöver något utöver musiken. Nu får vi istället kasta oss på Wikipedia för att få fakta, tider, människor som var med. Under ytan där alla leker på en gång, finns djupen, historien, irrgångarna ner till mästerverk och floppar.
I takt med att musik blev ett ständigt närvarande flöde, ökar floden av skrivna ord om den. Varje popgrupp tycks vilja ge ut en maffig bok om sig själv. Bokserien 33 1/3, ”korta böcker om album”, där skivor får sin historia berättad av entusiaster, startade 2003 med Dusty Springfields Dusty In Memphis och har idag växt till 144 titlar, med nya undergrupper i Japan, Brasilien och Europa. Suget efter kunskap är outtömligt.
Jag läste nyss Diamond Dogs av Glenn Hendler, en professor i engelska och amerikanska studier på Fordham university i USA. Han är gammal Bowie-diggare och berättar om hur han en höstdag 1974 knockades av Bowies satiriska tv-special The 1980 Floor Show och sedan dess blev ett stort fan.
I sin bok skriver han om albumet Diamond Dogs som kom ut i april 1974. Det är ett album i övergången från den då stelt poserande Ziggy Stardust till den kommande soul-Bowie, en kontinentalförskjutning som rymmer både tonårs-rock n roll, progrock, avant garde och soulkänningar. Den gången kanske de flesta diggade hitten “Rebel Rebel”, som på albumet framstår som en av Bowies tjatigaste låtar. Mer fascinerande är hans irrande i George Orwells 1984-värld, en dystopisk rockopera i ett urbant landskap efter en social kollaps. Storebror bevakar. ”I want you, Big Brother”, sjunger Bowie i en instabil uppgörelse med kulten av rockstjärnan. Professor Hendler gör en genomgående analys av både texter och musik, instrumentering och arrangemang. Han gräver sig ner som en poparkeolog, visar oss sina fynd, teoretiserar, sorterar, skriver om poptexternas verktyg ”I”, ”you” och ”we” och hur de kan vridas och riktas. Han sammafattar sina fynd till en fascinerande helhet, ett mästerverk likt en popens Rembrandt-tavla med en tyngd som nog inte ens Bowie tänkte så noga över. Han hade bråttom och skapade på intuition. Det var ju bara ett popalbum, inspelat i brådska, på väg mot nästa. Senare dissade Bowie själv gladlynt skivan som ”my usual basket of apcalyptic visions”. Bokens funderingar utlöser hur som helst en direkt impuls att lyssna – verkligen lyssna – på låtarna som omskrivs. Vad menar han? Mellotron där? Det där gamla riffet, hur kan det vara så filosofiskt?
1974 lever plötsligt i en tidslucka, ympas in i dagarnas brus, låt efter låt, koncentrerat, ganska underbart.
Petter Eklund
BCNVT / BIBLIOTEK 