Månadens outfit: januari 2021

Näst sista söndagen varje månad, med start i dag, publicerar vi korta texter med tips om musik, litteratur, film, konst osv som fångat vårt intresse lite extra på sistone; det kan vara något helt nytt eller från, säg, 1851.
Texterna denna månad är skrivna av Karin Christensen, Petter Eklund, Jonas Ellerström, Elin Franzén, Petter Herbertsson, Elias Hillström, Mattias Holmberg och (redaktör) Stefan Zachrisson.


(bok) POOR; CALEB FEMI (Penguin, 2020)
Ibland är det svårt att veta om det var ord eller musik. Läste jag en bok eller hörde en skiva? En glöd lever kvar i minnet med toner och färger. Dikterna i Poor, den engelska poeten, musikern och ex-läraren Caleb Femis uppmärksammade debut, utspelar sig i skärningspunkten mellan ord och toner. Texterna vibrerar av återhållen energi och skönhet, av våld och minnen av våld men också hemkänsla i den åldrade betongen som blir helig mark där ett par nya Air Jordan trampar. Caleb skildrar sin uppväxt i North Peckham Estate i södra London, ett bostadsområde byggt i det tidiga sjuttiotalets futuristiska välvilja som en by med gator i himlen, men som Thatcher-tidens nedskärningar i underhåll förvandlade till ett av Londons mest ökända områden. Nu är det rivet, utplånat.

Calebs huvudpersoner är ”boys in hoodies”, där huvorna är dolda skrymslen för fantasins skogar. Det är gängen av 14-åringar som dräller runt som utspridda spelkort, skrattar, snackar goja och skingras som fågelflockar när polisen dyker upp. Det är dikter om undertryckt sorg och förluster, om tomrummen efter de döda som måste fyllas med något. Det är vackert, sorgligt, men berättat med ett språk som studsar och smyger, bränner och bygger minnen av en förlorad, fattig, utskälld, förtrollad värld, befolkad av spöken och akut livskänsla. Här får den sin poetiska återuppståndelse. Boken själv är en snygg liten Penguin-pocket, illustrerad av Calebs foton. Trist bara att den måste kladdas ner med en massa jublande reklamtext. Kan vi inte få läsa själva innan nån skriker ”bäst, bäst, bäst”? Bara några sidor in bland dikternas trapphus och ödsliga gångstråk vet vi det ändå…
Petter Eklund


(musik) COSMORAMA; BEAUTIFY JUNKYARDS (Ghost Box, 2021)
Ytligt betraktat befinner sig Beautify Junkyards på en plats som vi har besökt många gånger tidigare. De givna ramarna är tjocka välisolerade väggar. Som bäst heter andrahandskällorna Broadcast eller Pram medan förstahandskällorna kan vara Ennio Morricones LSD-soundtrack eller Lubos Fisers musik till Valerie och hennes underbara vecka. Men ett nytt perspektiv är rent fysiskt påtagligt på det nya albumet Cosmorama . Det är sällan ett sådant här genuint utforskande förhållningssätt verksamt inom givna ramar hörs i modern musik. De portugisiska inslagen ger aningar om en bossanova som den aldrig hörts förut. Det är som att taket sprängs, ljuset väller in och underbara, outforskade ljudbilder fyller rummet. Förstoringsglaset riktas mot rytmer, besjälade röster, flöjter, harpor och sprakande elektronik och små eldar uppstår.
Mattias Holmberg


(tv-serie) I MAY DESTROY YOU (Michaela Coel, 2020)
”Prior to being raped, I never took much notice of being a woman. I was busy being black and poor.” Jag antar att en del av intresset för en tv-serie som I May Destroy You bygger på identifikation och samtidsmarkörer: #metoo, sex, droger och popkultur, unga kreativa människor i storstan (i detta fall London). Check på allt det. I teorin är jag för gammal, vit och stel för att identifiera mig särskilt mycket med världen i I May Destroy You – med den imponerande Michaela Coel som huvudrollsinnehavare, regissör och manusförfattare – men det spelar ingen större roll; allt det är inramning, sällsynt autentisk och underhållande/hård. När jag till slut får tillfälle att se serien tänker jag på den som en kontemporär, känslomässig motsvarighet till mästerverket This is England; det som verkligen berör är berättelsen om två tidlösa ämnen: vänskap och trauman. Förra årets bästa tv-serie – redan nu!
Stefan Zachrisson


(återutgivning) 1983 & ROXY 22.05.83; AUTENTISK FILM (2 x LP, O. Gudmundsen Minne, 2020)
Norska Autentisk Film – lysande bandnamn för övrigt! – existerade 1982–1986. Något så pass ovanligt som ett industrirelaterat kassettprojekt bestående av enbart tjejer, företrädesvis tvillingsystrarna Åshild och Anne Grete Kolås. Med bakgrund i udda norska fanzinekretsar hade de som mål att sätta ihop en multimedial performancegrupp som skulle inkludera musik, film, teater, foto, med mera. Efter ett antal år ansåg systrarna att de förr eller senare skulle behöva kompromissa med sin konstnärliga vision, och lade därpå ner verksamheten för att aldrig återvända. Musiken är gammal men låter fortfarande modern: minimalistisk pulserande elektronik, kall som ömsom grumlig, ömsom kristallklar is. Eller en ensam transistorradio i en övergiven flyghangar. Ödsligt.
Petter Herbertsson


(film) KONSTEN ATT SE MED ANDRA ÖGON
Ett tråkigt men vanligt sätt att plötsligt hamna i rampljuset är att dö. Det hände skådespelaren Jean-Pierre Bacri för några dagar sedan. Men han hade förstås redan stått i rampljuset en hel del genom sitt yrkesliv. För mig blev han nog känd genom filmen I andras ögon (Le Goût des autres) under min franska filmperiod på 00-talet. Fastande till exempel för Eric Rohmers årstidsfilmer och fick upp ögonen för regissören Agnès Jaoui som står både framför och bakom kameran i I andras ögon. Bacri, som skrev filmen med Jaoui, spelar en man med rejält finansiellt kapital som får uppleva en brutal krock när han möter en värld där det (fin)kulturella kapitalet väger så mycket mer. Mycket roligt och fint skildrat genom olika människors ögon. Dags att se om.

Att se om filmer är ju på sätt och vis att se genom olika ögon. Läste en lista över tv-seriefavoriter av Kristin Lundell i SvD (2021.01.13). En bra serie kan ses om många gånger, tyckte hon. Varje gång med nytt fokus; på handlingen, på miljöerna, på kläderna… Jag som brukar vara ganska sträng mot mig själv med omtittningar kan ta fasta på detta. I andras ögon är garanterat ett verk där berättelsen träder fram i såväl gardinuppsättningar som repliker.
Elin Franzén


Bild från Torsten Renqvists utställning Vägvisare. Skulptur och grafik.

Tre ljuspunkter:
(bild) VÄGVISARE. SKULPTUR OCH GRAFIK; TORSTEN RENQVIST
Utställning på Galleri Andersson/Sandström i Stockholm. Pågår till 20 februari. Ur Torsten Renqvists dagbok, 1971: ”Någon säger att år 2000 kommer människorna att ha ett starkare behov än nu av stilla platser, av sakrala men konfessionslösa rum.” Hur rätt hade han inte.
(ord) GUBBAR MED VAGN; MAGNUS GREHN & MIKAEL EKSTRÖM:
Från hardcorepunkens splitsinglar till en splitdiktsamling. Bra poesi av Magnus Grehn (16 blåsare utan hjärna) & Mikael Ekström (Den mediterande uttern), fint förord av Peter Murphy. 200 exemplar, beställ från Magnus Grehn på Facebook.
(ton) TORKEL PÅ FYREN; TORKEL RASMUSSON
Live på ölkafét Fyren, Göteborg, i februari 2020 med Torgny Sjöstedt (Love Explosion) och Thomas E Frank på gitarrer. Bra blandning av gamla, nya och dittills oinspelade låtar, 13 stycken inalles. Fint hemmaproducerad CD i 80 exemplar, beställ från Torgny Sjöstedt på Facebook.
Jonas Ellerström


Franz Liszt
(pianostycke) GRANDES ÉTUDES DE PAGANINI / ”LA CAMPANELLA”; FRANZ LISZT (1851) och
(bok) F – EN FÄRD; KATARINA FROSTENSON (Polaris, 2020)

Det är januari. Stadsbilden är som skivade naglar, den lider brist på något viktigt vitamin, brist på tjock snö och varma murar. Jag som vill att allt ska vara vackert. Om jag hade gillat fisk hade jag lagt en fisk i en panna, som Katarina Frostenson gör i F – en färd. Sett allt i silver. Fiskfjäll. Men tycker jag inte om fisk. Man känner ingen som fyller år så här i mitten och slutet av januari. Det är märkligt. Jag har aldrig mött någon som fyller år den 21 januari. Det har jag aldrig hört talas om. Så till min rekommendation. Förmodligen något klassiskt och ljust och kallt, svagt blåmärkesfärgad musik, eller just silvrig faktiskt. Vi kokar våra fiskar som vi äter, eller inte äter, och lyssnar på La Campanella av Liszt. Ett svårspelat och silvrigt pianostycke. Nycklar i ett fruset träd.
Karin Christensen

(skiva) SMALL COUNTRY ECLIPSE; THE GOD IN HACKNEY (Junior Aspirin, 2020)
The God In Hackney om nya skivan Small Country Eclipse: “reflecting on the perils of nationalism, eschatological cannibalism and experimental popular music”. Låten ”Proxima”: “dying stars and how to work from home during the apocalypse”. ”The Pub Machine”: “neo-pagan sun worship in advance of neo-terrorism during a post-Brexit all-nighter following a good old-fashioned lock-in preceding a revisionist hangover (3 days).

I övrigt är det svårt att hitta någon info om The God In Hackney, som dock inte verkar vara någon lokal Hackney-grupp. Medlemmarna ska komma från Hampshire, New York, Los Angeles och Brighton. Kanske träffades de på Café Oto? Small Country Eclipse är paranoid och småvresig prog-pop med knixiga rytmer, oväntade arrangemang och vackra melodiglimtar. Jag kommer att tänka på namn som These New Puritans, Aidan Moffat, Grumbling Fur, Orange Can och This Heat. Hur kommer livet att te sig post-brexit, post-corona? Vad väntar oss efter nedstängningar och restriktioner? The God In Hackney ger oss ingen ljus bild. Men jag lyssnar gärna om och om igen på vad de har att berätta om saken.
Elias Hillström

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close