Önskar jag bloggat mer! Önskar jag bloggat mindre under grossess och hunger, svår klåda, tjock dimma. Minns så lite av året men vet att jag skrev om fåglar och tårar, sjukdom, hotell. Vad lyssnade jag på! Unga grannens sammanbrott på andra sidan badrumsväggen, gamla grannens långa skratt inifrån psykosen. Och så mammas uppsluppna röst i telefonen: ingående beskrivningar av sälar hon sett och vad dom gjorde, hur dom rörde sig, huruvida dom såg mamma från hennes gömställe etc.
Läste Isabella Löwengrips blogg (kocken kommer till hemmet strax före middagstid, gör köttbullar till barnen och raw food till IL), Fonus minnessidor, Marie Fjellborgs hymn till djävulen i blöja. Den där texten av Alexander Mahmoud om hans mamma, hans kropp, bilen där han satt och åt, jag minns inte vad han åt men jag minns min egen mat, den som var godast. Spetskål i ugn med hasselnötter och sojasmör.
En annan gång var det min födelsedag och jag drog en pulka genom skogen som var ljus och stor och inte alls som alla skogarna jag hatat. Åt burrata efteråt. Tänkte på den som först kom på tanken att injicera grädde i en ost och den som sen injicerar grädde i ostar alla sina dagar.
Sen kom den långa hettan, den som var längre än själva sommarn, då åt jag Snickersglass varje natt, den som säljs styckvis, som är glass som stjäl sin form av godis istället för tvärtom (lex Ben & Jerrys, hu).
Sen såg jag näckros och gädda och mammas sälar som gjorde sin grej vid horisonten. Sen blev det vinter och jag skrek och skrek och födde barn igen, insåg att jag har ett matminne av nåt jag inte ätit: en hel, stor svart fågel som frasar, fjädrar i mungiporna, förmodligen kråka, smaken av järn eller blod eller ben? Mamma säger att det är nedärvt, minnet, kråkan, jag vet inte om hon skojar, kan man ärva minnen? Vårkråka kan man i vilket fall äta på Tennstopet om man vill, men utan fjädrar förstås. Googlar och hjälp! I en intervju på svenskjakt.se berättar restaurangens köksmästare Janne Häggemo att kråka har “en utpräglad järnsmak”. Och att Tennstopskråkan serveras med viltkorv, potatiskroketter formade som päron, lätt kokta vårprimörer, gelé och en gräddsås spetsad med cognac.
I alla fall: mackorna efteråt, när man nyss fött barn, dom är inte alls underbara utan torra och ledsna, med färdigskivad ost. Men drycken av ciderkaraktär, den är ljuvlig. Man kan strunta i kaffet och be om dubbla glas cider istället. Skåla med sig själv i ett nästan ohörbart klirr medan barnet söker efter bröstet och försöker förstå hur man gör.
Gott slut och smaklig spis,
Bibba F
BCNVT / BIBLIOTEK 