Tänker på vindlande pianostycken och deras lätthet. Iiris Viljanens och Elena Kats-Chernins. Som motsatsen till själva pianokroppen, dess massiva fyrkantighet. Som en amerikanare, som en likkista. Varför slutade jag spela piano? Varför började jag, kanske snarare. För att mamma sa att det är så kul att kunna när man är vuxen. Var det därför det var så fruktansvärt att spela piano som barn? Sitta i en korridor och se dammet dansa, bli insläppt av lärarinnan som avskydde en desto innerligare för varje lektion. Sen hålla händerna som ett fågelbo innan man varsamt slog ned dem över tangenterna. Men mina fingrar var för stela och huvudet för långsamt. Som tur var hade lärarinnan bacillskräck. Hostade man fick man genast gå hem.
Elena Kats-Chernins är född 1957 i Uzbekistan. Hon började komponera som åttaåring och hävdar att när hon skriver musik, då känner hon sig fortfarande som ett barn. Antar att det är nåt positivt, för hur skulle hon annars orka hålla på. Vem Viljanen är vet ni ju. Men visste ni att hon överväger att omskola sig till pianostämmare? Äh, da capo.
BCNVT / BIBLIOTEK 