Val om tre veckor och jag önskar att jag kunde skriva något vettigt angående det. Det närmaste jag kommer är att rekommendera Peluché som – i mitt huvud – implicit anti-SD/höger-musik:
Det arty, flummiga, flödande, progressiva, heterogena, vardagliga, mänskliga, varma…
= What the world needs now.
Rhapsody Gonzalez, Amy Maskell och Sophie Lowe bildade Peluché för fem år sedan i London utifrån ”their love of jamming” och har hittat på en egen genre-beteckning, ”trip jam”, ”… an emerging genre that fuses elements of Latin, funk, psychedelia, soul and hip-hop”. Lägg till ingrediensen 80-tals-indie/post-punk (tänk AR Kane, Antena, sena The Raincoats…).
De flesta, inte minst undertecknad, missade Peluchés debutalbum Utopia Village (från 2016). Men när uppföljaren Unforgettable nu ges ut (på One Little Indian) är desto fler med på tåget. Jag har inte hört hela skivan ännu men varje singel som släppts som försmak – ”Keep Making Me Happy”, ”To Be a Bird” och ”Figure Me Out” – har trissat upp förväntningarna.
Senaste singeln ”Figure Me Out” inleds i likhet med många av Peluché-låtarna av en melodiös basgång, gitarrer finns med men alltid långt bak i ljudbilden, och så de lätta trummorna, ”breathe, take it easy”, ett andetag, en drömsk känsla, den sprudlande soulpoppiga refrängen; jag trycker repeat…
Det vore kul att se Peluché live i Stockholm, kanske på Club Platypus?
BCNVT / BIBLIOTEK 