Sådant som alla borde tycka är fantastiskt

När hörde du senast att ”sådant som ser trevligt ut” är harkäppsmunkar? Eller att något ”betagande sött” är en melon, på vilken någon målat ett barnansikte?

I en av mina utflykter till det förgångna kommer jag i kontakt med ”Kuddboken”. Och en ny värld vecklas ut, lika spännande som oförutsägbar. Boken nedtecknades på 1000-talet av en japansk hovdam, vars namn fortfarande är okänt. På den signalröda ryggtiteln står det Sei Shōnagon, men Sei är i själva verket familjens namn och Shōnagon en titel på en rådgivare vid hovet, som hon var släkt med. Eventuellt, spekuleras det, hette författaren Nagiko.

Varför den fått namnet Kuddboken är inte heller fastslaget. Några uttolkare tror att det beror på att författaren hade en anteckningsbok vid huvudgärden, för att skriva ner en idé eller tanke. Andra att det är namnet på det papper Shōnagon skrev på.

Hur det än är ställt har boken kommit att bli en klassiker, japanska skolbarn kan åtminstone inledningen utantill, och den anses ha haft stor betydelse för utvecklingen av landets skönlitteratur. Genren “Kuddboken” ingår i kallas ”zuihitsu”, som kännetecknas av spridda tankar om olika saker. Eller, med Shoñagons egna ord: ”På det stora hela har jag valt att skriva om sådant jag uppfattat som intressant eller elegant här i världen och sådant som alla borde tycka är fantastiskt.”

På 147 sidor samsas dagboksanteckningar, upplysningar, detaljrika observationer, diktuppslag, listor över bergstoppar, djupvatten, spel och lekar, samt – vilket hon utelämnar – en del bestämda åsikter. Till exempel: En präst som predikar bör se bra ut. Ett adopterat barn med fult ansikte är hopplöst fel. Män – i alla fall de som är unga – ska vara smala, medan unga damer och spädbarn ska helst vara fetlagda.

”Kuddbokens” förordsförfattare, Vibeke Emond, liksom en rad recensenter, betonar gärna verkets allmängiltighet, hur det trots allt är möjligt att slå en bro mellan 1000-talets Japan och 2000-talets Sverige. Och många saker är tveklöst tidlösa. Men den stora behållningen är snarare att inte relatera. Av slentrian tänka ”bära ryggsäck i rusningstrafik” under Shoñagons lista ”Saker som gör en arg”, för att överraskas med: ”När man river en tuschbit mot en rivsten och det har fastnat ett hårstrå på den.”

Då Shōnagon berättar om något som torde vara tidstypiskt för henne, låter det närmast som när en ståuppkomiker ska leka med igenkänningshumorns ”Ni vet när man…” och istället för att ge ett generellt exempel, plötsligt svänger av och går på det mycket specifika: Ni vet hur det är ”när någon plötsligt blivit sjuk och man ska tillkalla en helbrägdarmunk men han är inte på sin vanliga plats utan man får skicka runt sändebud för att leta efter honom överallt, och när han långt om länge äntligen kommer och man lättad ber honom att börja med besvärjelserna är han så uttröttad, antagligen efter att ha varit här och där och drivit ut onda andar, att han knappt hinner sätta igång förrän hans röst låter alldeles sömnig”?

Det är för övrigt något som gör Shōnagon mycket ilsk.

En annan av “Kuddbokens” förtjänster är att den ger en inblick i en väsensskild kultur och klass, genomsyrad av hierarki, religion, märkliga regler och ritualer: ”Den femtonde dagen då fullmånsgröten serveras i alla hus är det en mycket lustig syn när äldre och yngre damer går omkring med grötpinnar som de håller gömda i väntan på att daska till varandra…” Läsaren blir vidare upplyst om att en kvinna med ett fult ansikte ofta liknas vid en päronblomma.

I ”Blått” skriver Maggie Nelson att en japansk kritiker kallade Sei Shōnagon för en ”andlig krympling” och att denna förskräcktes av Shōnagon besatthet vid trivialiteter, estetik, skvaller, hennes fientlighet mot män och hennes ohämmade obotfärdigt illvilliga kommentarer om andra människor, särskilt från lägre klasser. Det går inte att förneka att Shōnagon kan låta sträng, ja osympatisk, på sina ställen. Under “Sådant som är opassande” listar hon exempelvis ”Snö som faller på trätaken till enkla människors hus”, och tillägger att ”det är också bortkastat när månljus faller in i sådana hus.”

Som Vibeke Emond håller fram kan det dock delvis förklaras med en syn på återfödelse som hörde 1000-talets Japan till. Fattiga människor var fattiga därför att de varit onda i ett tidigare liv och hade alltså gjort sig förtjänt av sin belägenhet.

Nog skulle man också kunna se åsikterna som ett uttryck för att Shōnagon var en känslomänniska? Hon är upprörd. Nedlåtande. Besviken. Men lika ofta nyfiken, rörd, medlidsam, underhållande. Överdrifterna flödar: ”Hur fantastiskt vackert det är med månsken i gryningen kan inte med ord beskrivas.” Och är det inte precis så det ska vara i en anteckningsbok med varierat innehåll?

”Om jag vid något tillfälle gripits starkt av något eller hört något jag funnit mycket vackert eller intressant, må det så gälla en ört, ett träd, en fågel eller en insekt, kommer det aldrig lämna mig oberörd.” Så talar en expressiv och känslig själ. Jag drar mig till minnes en intervju med Kerstin Ekman, där hon beskriver sin ros kamp mot frosten invid förstutrappan som ”en både fin och skärrande upplevelse.”

I slutet av “Kuddboken”, då Shōnagon hunnit bli berömd, skriver hur hon plågas av att andra läst den. ”Eftersom jag har skrivit vissa saker som skulle kunna vara stötande för andra om det läste det, var jag noga med att hålla anteckningsboken gömd, men olyckligtvis har den mot min vilja ändå kommit ut bland folk.” Alla som fått sin dagbok tjuvläst, eller sett ett block man skrivit i under affekt hamna i fel händer, vet hur irriterande det kan vara att behöva stå till svars för oklädsamma åsikter, som kan vara sprungna av till exempel trötthet eller hunger. En flyktig tanke ger i textens form illusion av att vara mer sann, eftersom det som är skrivet också är statiskt.

Shōnagon blev av sin samtid både risad och rosad. Men enligt hennes egen utsago påverkar det inte hennes inställning: ”Jag är hur som helst ledsen att över att folk har läst min anteckningsbok”. Förhoppningsvis, intalar jag mig, var också det något hon tyckte i stunden. Som hon själv understryker i slutordet så har hon ju skrivet sådant som alla borde tycka är fantastiskt.