Sådant som alla borde tycka är fantastiskt

Idag har jag suttit och tittat på Seinfeld, en masse. Jag älskar verkligen den serien, den är rolig och finurlig, dessutom är den väldigt ”snäll”, en riktig feel good serie! Alla karaktärer är mina favoriter men George Costanza vurmar jag extra för. Han är uttrycket för en loser och jag hoppas hela tiden att han ska lyckas men de få gånger han lyckas då går det inte länge innan det går illa för honom igen, och då vanligtvis än värre än innan.

Ovanstående text är inte min. Jag fann den för nästan tio år sedan, på en hemsida tillhörande en pojkvän till en berömd bloggerska, och sedan dess har den spökat i min hjärna. För när man som jag inte bär någon tydlig ”hatt” (musik, arkitektur, konst?), utan kan litet grand om olika ämnen, är det enkelt att bli lyrisk över gårdagens nyheter. Den som färdas med helikopter får visserligen överblick, men den hinner inte borra ner sig, eller flitigt bevaka ett fält. Kan jag tipsa om en viss bok utan att låta som mannen som efter tjugo år upptäckt ”Seinfeld”? Jag är fortfarande inte säker. Men jag bestämmer mig för att chansa.

kudde

I en av mina återkommande flykter från samtiden uppsöker jag ”Kuddboken”. Jag har stött på den tidigare, hos vänner, i annan litteratur, men av någon anledning är det först när Maggie Nelson lyfter in den i ”Blått” som jag faktiskt ser till att köpa boken.

”Kuddboken” nedtecknades på 1000-talet av en japansk hovdam, vars namn fortfarande är okänt. På den signalröda ryggtiteln står det Sei Shōnagon, men Sei är i själva verket familjens namn och Shōnagon en titel på en rådgivare vid hovet, som hon var släkt med. Eventuellt, spekuleras det, hette författaren Nagiko.

Varför den fått namnet Kuddboken är inte heller fastslaget. Några uttolkare tror att det beror på att författaren hade en anteckningsbok vid huvudgärden, för att skriva ner en idé eller tanke. Andra att det är namnet på det papper Shōnagon skrev på.

Hur det än är ställt har boken kommit att bli en klassiker, japanska skolbarn kan åtminstone inledningen utantill, och den anses ha haft stor betydelse för utvecklingen av landets skönlitteratur.

Genren ”Kuddboken” ingår i kallas ”zuihitsu”, som kännetecknas av spridda tankar om olika saker. I ”Kuddbokens” slutord sammanfattar Shōnagon själv sitt innehåll:

”På det stora hela har jag valt att skriva om sådant jag uppfattat som intressant eller elegant här i världen och sådant som alla borde tycka är fantastiskt. Jag har också skrivit om dikter, om träd och växter, fåglar och insekter…”

Dagboksanteckningar följs av upplysningar, detaljrika observationer, diktuppslag, listor samt – vilket hon utelämnar – en del bestämda åsikter. Till exempel: En präst som predikar bör se bra ut. Ett adopterat barn med fult ansikte är hopplöst fel. Män – i alla fall de som är unga – ska vara smala, medan unga damer och spädbarn ska helst vara fetlagda.

kuddboken5kuddboken1

Vibeke Emond, ”Kuddbokens” förordsförfattare, liksom en rad recensenter, har betonat verkets allmängiltighet: ”Beskrivningen av Sei Shoñagons blygsel och osäkerhet när hon först träder i tjänst kan vi känna igen oss i. Likaså den långa beskrivningen av hennes ovänskap med en släkting som uppkommer ur ingenting nästan.” (Kristianstadbladet 29 december, 2012)

Och ja, det är möjligt att slå en bro mellan 2010- och 1000-talet, flera saker är tveklöst tidlösa på det positiva eller negativa viset. Jag nickar ivrigt när Shōnagon gör ett utfall mot personer ”utan någon särskild förmåga alls som med ett självbelåtet leende talar vitt och brett om allt möjligt.”

Men den stora behållningen är snarare att slippa relatera. Att slött tänka ”åka tunnelbana på morgonen” under listan ”Saker som gör en arg” och överraskas med: ”När man river en tuschbit mot en rivsten och det har fastnat ett hårstrå på den.”

Vem sade senast till dig att ”sådant som ser trevligt ut” är harkäppsmunkar? Eller att ”betagande sött” är en melon, på vilken någon målat ett barnansikte?

En värld vecklas ut som är lika spännande som omöjlig att förutsäga. Då Shōnagon berättar om något som torde vara tidstypiskt för henne, låter det närmast som när en ståuppkomiker ska leka med igenkänningshumorns ”Ni vet när man…” och istället för att ge ett generellt exempel, plötsligt svänger av och går på det mycket specifika:

Ni vet hur det är ”när någon plötsligt blivit sjuk och man ska tillkalla en helbrägdarmunk men han är inte på sin vanliga plats utan man får skicka runt sändebud för att leta efter honom överallt, och när han långt om länge äntligen kommer och man lättad ber honom att börja med besvärjelserna är han så uttröttad, antagligen efter att ha varit här och där och drivit ut onda andar, att han knappt hinner sätta igång förrän hans röst låter alldeles sömnig”?

Det är för övrigt något som gör Shōnagon mycket ilsken.

En annan av ”Kuddbokens” förtjänster är att den ger en inblick i en väsensskild kultur och klass, genomsyrad av hierarki, religion, märkliga regler och ritualer:

”Den femtonde dagen då fullmånsgröten serveras i alla hus är det en mycket lustig syn när äldre och yngre damer går omkring med grötpinnar som de håller gömda i väntan på att daska till varandra…”

Läsaren blir vidare upplyst om att en kvinna med ett fult ansikte ofta liknas vid en päronblomma.

I ”Blått” skriver Maggie Nelson att en japansk kritiker kallade Sei Shōnagon för en ”andlig krympling” och menar att kritikern förskräcktes av Shōnagon besatthet vid trivialiteter, estetik, skvaller, hennes fientlighet mot män och hennes ohämmade obotfärdigt illvilliga kommentarer om andra människor, särskilt från lägre klasser.

Det går inte att förneka att Shōnagon kan låta sträng, ja osympatisk, på sina ställen. Under ”Sådant som är opassande” listar hon exempelvis ”Snö som faller på trätaken till enkla människors hus”, och tillägger att ”det är också bortkastat när månljus faller in i sådana hus.”

Som Vibeke Emond håller fram kan det dock delvis förklaras med en syn på återfödelse som hörde 1000-talets Japan till. Fattiga människor var fattiga därför att de varit onda i ett tidigare liv och hade alltså gjort sig förtjänt av sin belägenhet.

måne

Nog skulle man också kunna se åsikterna som ett uttryck för att Shōnagon var en känslomänniska? Hon är upprörd. Nedlåtande. Besviken. Men lika ofta nyfiken, rörd, medlidsam, underhållande. Överdrifterna flödar: ”Hur fantastiskt vackert det är med månsken i gryningen kan inte med ord beskrivas.” Och är det inte precis så det ska vara i en anteckningsbok med varierat innehåll?

”Om jag vid något tillfälle gripits starkt av något eller hört något jag funnit mycket vackert eller intressant, må det så gälla en ört, ett träd, en fågel eller en insekt, kommer det aldrig lämna mig oberörd.”

Så talar en expressiv och sensitiv själ. Jag drar mig till minnes en intervju med Kerstin Ekman, där hon beskriver sin ros kamp mot frosten invid förstutrappan som ”en både fin och skärrande upplevelse.”

I slutet av ”Kuddboken”, då Shōnagon hunnit bli berömd, skriver hur hon plågas av att andra läst den. ”Eftersom jag har skrivit vissa saker som skulle kunna vara stötande för andra om det läste det, var jag noga med att hålla anteckningsboken gömd, men olyckligtvis har den mot min vilja ändå kommit ut bland folk.”

Alla som fått sin dagbok tjuvläst, eller sett ett block man skrivit i under affekt hamna i fel händer, vet hur irriterande det kan vara att behöva stå till svars för oklädsamma åsikter, som ju ofta är sprungna av till exempel trötthet eller hunger. En flyktig tanke ger i textens form illusion av att vara mer sann, eftersom det som är skrivet också är statiskt.

Shōnagon blev av sin samtid både risad och rosad. Men enligt hennes egen utsago påverkar det inte hennes inställning: ”Jag är hur som helst ledsen att över att folk har läst min anteckningsbok”.

Förhoppningsvis, intalar jag mig, var också det något hon tyckte i stunden. Som hon själv understryker i slutordet har hon ju skrivet sådant som alla borde tycka är fantastiskt.

kuddboken6

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close