Blöta vanor

Väntar tårarna vi aldrig fällde på oss i små sjöar?
Eller i osynliga floder som rinner mot sorg?

Jag tänker på tårar, den enda kroppsvätska som inte väcker allmänt äckel. Är det för att dom är luktlösa, befriade från färg? Jag väntade på dom länge, dom glada tårarna, när jag nyss fött barn för ett par år sen. Snart gråter man, tänkte jag medan barnmorskan moppade det blodiga golvet och barnet kved sina första kvid. Kanske hade jag sett dom på tv, dom nyförlösta mödrarna med tårar på kinden? Även fäder, såna som gråter tyst, torkar snoret på tröjans mudd. Men det kom inget ur mig. Ögonen var torra och rösten nästan klar. Benen skakade medan hjärnan tänkte på frukost, snön som föll, barnets hår, halka, en liten vintermössa. Och barnet, hon grät inte heller. Det tog en månad för ögonen att lära sig.

I vilket fall. Nu är det VM i herrfotboll. Jag har förmåga till tårar, men ibland går det för långt mellan gångerna. Kom på mig själv med att se på fotboll för att få gråta lite? Få min fix. Ser i och för sig oftast på tv överhuvudtaget, just för att få gråta. Men matchen mellan Iran och Portugal häromdan, den spatserade på min gräns.

Portugal gjorde mål i första halvlek och Iran kvitterade i nittionde minuten. Iran behövde vinna för att gå vidare. Mehdi Taremi, en stackars forward född -92, hade chans på mål men träffade i burgaveln. Så blåste domaren efter sex minuters tillägg och Iran var utslaget. Supportrarna grät stilla. De iranska spelarna bröt ihop. Taremi grät med ansiktet i plastgräset. Nån föll raklång, försökte resa sig, föll ihop igen. Taremi dök ned i matchtröjans halslinning, hulkade. Efter en stund försökte till och med Portugal trösta. Taremi blev klappad och kramad och snuten. Supportrarna grät fortarande. Jag med. Ronaldo stirrade sitt stirr och steppade vidare. Det var en riktig tragedi, det var fruktansvärt. Det var även riktigt bra tv.