Det ogjorda

“Idéerna som uppkommit inför det här blogguppdraget har varit flera och inbegripit ambitiösa satsningar; jag ville ta mig an tiden, medvetandefilosofin och Harmoni Expo”

 

“När vi startade upp den här bloggen igen, för någon vecka sedan, tänkte jag: nu ska jag verkligen ta chansen att göra någonting av de där essä-idéerna jag gått och burit på ett tag.”

 

”Innan jag somnade bestämde jag mig för att skriva nåt här om trapphus och hur dom låter. Men så vaknade jag, sjuk. ”

 

“När det pratades om att skriva på bcnvt igen hade jag en idé om en serie texter där jag kunde fördjupa/förkovra/gotta/grotta/gå ner mig i något ämne, och antingen följa det till dess logiska slut, eller mer sannolikt, finna, och följdaktligen, vidare skapa, ett virrvarr av associationer, felaktigt fläckvisa samrören, sidospår, kanske rentav stanna upp och sluta.”

 

“Jag har hundratals olika ämnen och ideer på lut: (…) blixtrande tankar och mer nyktra observationer. Ändå blir det aldrig riktigt som jag tänkt det.”

 

 Jag läser om våra idéer och inställda planer. Jag försöker förstå: när gör man det, när gör man det inte? Ber därför om att få dela in det som inte blir i fem kategorier:

 

Ett. Idén som är bra, men för omfattande, krävande, dyr. Den är dock utmärkt som just idé. Att ligga ned med benen högt och tänka på.

 

Två. Idén som är bra, men inte intresserar en nog för att fördjupas. På så vis är även denna utmärkt som just idé, eller som anekdot: ”En gång tänkte jag –”.

 

Tre. Idén som är bra, men för tunn.

 

Fyra. Den dåliga idén.

 

Fem. Den uteblivna idén. Tommar ummet. Uppgiven längtan efter att tänka och producera.

 

Kanske bör idéerna som uteblir pga orsak bilda en egen, sjätte kategori? Dom som hindras av lönejobb, väder, barn som leker, trötthetssyndrom eller vanlig olycka, en skada i fingret. Det finns alltid orsaker. Jag vet för jag bär själv på ett helt bibliotek. Men mest har jag varit i det femte fältet, i garderoben ingenting. Där har jag sett mig själv som oromantisk och rätt smart? En realist? Och i väntan på nåt bättre har jag förskjutit dom flesta idéer, innan dom knappt formulerats.

Som barn tyckte jag det blev tydligare ju mer musik jag utsattes för, alla låtar var ju redan skrivna. Och när jag lutade mig över min bästa väns kojritningar – som snarare likande ritningarna över ett hus – blev jag bara matt, skelögd. Det kommer inte att gå, sa jag. Du måste förstå. Vi har inget virke, vi är bara barn. Vi vet inte hur man gör.

Kojan, som hade två rum, synliga takbjälkar och skulle byggas mitt på en åker, bör höra till kategori ett. Jag vill fortfarande hävda att det var omöjligt. Å andra sidan var min vän mycket bra på att snickra, och idag jobbar hon med biståndsmiljoner och konfliktlösning? Projektleder hundratusentals människors överlevnad? Att dyra, omfattande idéer generellt sett inte skulle vara genomförbara är förstås inte ens halvsant, vet den som sett Kunskapskanalens underbara dokumentär om den antika Roms avloppssystem.

Men hatar man ändå inte en doer lite grann? Om den inte jobbar med världsfred alltså. Om den har orubblig blick, gott humör och lätt fjädrad gång, är krävande utan att skämmas… Visst gör man det, men allra mest för att man är avundsjuk. När jag tänker efter är det ett under att jag fått nånting gjort nånsin. På så vis bör väl allting firas? För varje skrivet vykort en skål, för varje omplanterad krukväxt en fanfar.