Hallwylska museet fyller åttio, eller Världens bästa samlare

samlare

Tjejsamla. 2011 dök ordet upp i Språkrådets nyordslista. Birgitta Lindgren från Språkrådet uttalade sig i SvD och förklarade: ”Det betyder att man inte samlar så maniskt som vissa killar gör, utan nöjer sig med några stycken. Det anses vara mer typiskt tjejer att samla så. Killar kan ju ofta bli nördiga i sitt samlande.”

I någon mån hade hon rätt. I den nationella SOM-undersökningen från 2006 visades nämligen att det i stort sätt var samma andel män som kvinnor som samlade (till skillnad från t.ex. forskning från 1995, då männen var överrepresenterade), men att kvinnor fortfarande samlade på färre föremål. ”Det är vanligare att kvinnor har mellan 11–20 och 21–50 föremål i samlingen än män, medan det är betydligt vanligare att män har över 500 föremål i sin samling än kvinnor”, sammanfattade Karin M. Ekström, professor i företagsekonomi, i en studie.

Kvinnorna var alltså ”tjejsamlare”. Men hur nedlåtande är inte begreppet? I en artikel jag läste för flera år sedan, ”Girls, ladies, or women? the unconscious dynamics of language choice” skrev psykoterapeuten Harriet E. Lerner övertygande om hur valet av termer avspeglar attityder (medvetna eller omedvetna) snarare än personliga språkvanor. Tjej, menade Lerner, används för att undvika de associationer till aggression, sexualitet och reproduktion som ligger i ordet Kvinna. Vidare skänker det en klang av lättsinne och bristande allvar åt ambitiösa och intellektuella kvinnor.

Nog höjdes kritiska röster 2011, men hade ”tjejsamla” alls kunnat passera idag, i ett medielandskap som blixtsnabbt reagerar – och agerar – på obetänksamheter i språket?

Jag reflekterar över det när jag besöker Hallwylska palatset. Museet som i år fyller åttio och tidigare beboddes av överklassparet Wilhelmina och Walter von Hallwyl.

Wilhelmina var en samlare uti fingerspetsarna och som en av de mest förmögna i sekelskiftets Sverige hade hon budget att köpa alltifrån åtråvärd konst, porslin och antikviteter, till Tycho Brahes astronomiska ur och den Bååthska skålen. Utöver detta närde hon en kärlek till det vardagliga. I hennes samling fanns därför även snäckor (hennes allra första samling), en marsipanros från hennes och Walters bröllopstårta, en skäggstump, gips från när hon bröt armen.

hallwyl7

Om en ”seriös” samlare är någon som är målmedveten och systematisk, som kategoriserar och dokumenterar – till skillnad från den anspråkslösa ”tjejsamlaren” – är Wilhelmina von Hallwyl exemplarisk.

1898 flyttade hon och Walter in i palatset och redan 1906 påbörjade hon sitt projekt med att göra sin samling känd och bevara den och svunna tiders kultur för eftervärlden. Hennes konst fotograferades, beskrevs, katalogiserades och märktes. Precis som alla andra föremål i huset (ett 40-tal rum på 2200 kvadratmeter). Med hjälp av ett antal assistenter, ”katalogfolket”, hade hon till sist dokumenterat mer än 50 000 föremål. Så uppfyller hon även stränga kriterier för mängd; här är det inte tal om några enstaka jultallrikar eller en klen hop porslinsfigurer.

hallwyl4

Det är förstås oviktigt huruvida Wilhemlina von Halwyll var en ”tjej-” eller ”killsamlare”. Men det är intressant i det att det är ett av många sätt på vilket hon var genusöverskridande. Mest tydligt blir det kanske på målningen av henne från 1895 som hänger i palatset rökrum. Wilhelmina har insisterat på att hon inte ska porträtteras idealiserat och bär därför en klänning som är tolv år gammal och sliten, liksom en mustasch, som bara blev större med åren. Hon tittar dessutom rakt fram på betraktaren – något som ansågs ”oartigt” för dåtidens kvinnor.

Därutöver var hon inte särskilt social eller huslig. Fick hon välja umgicks hon helst med sin samling. Ibland hade hon dock gäster över på middag, och blev det fläckar på duken täckte hon över dem med kritstreck.

Just nu pågår i palatset en utställning om Wilhelmina von Hallwyls liv, med anledning av åttioårsjubileumet. Jag har bara rusat igenom den, noterat en imponerande festklänning med fågellik krage, men utifrån det jag vet om Wilhelmina, föreställer jag mig att den är intressant. Föremål och dräkter som normalt inte är tillgängliga ska visas. Annars stängda rum öppnas.

hallwyl5

Om det ändå skulle vara en besvikelse finns alltid en guidad tur i palatset. Under den kan man få se det till hälften rakade lejonet. Eller Wilhelminas kägelbana, som hon påstod var ”helautomatisk”, men i själva verket sköttes av hennes anställd Nils, som satt gömd i en nisch och rullade tillbaka kloten.

hallwyl1

Värd att rekommendera är också paradvåningen, som är gratis. Här finns Nils Dardels porträtt av Rolf Maré, fönster gjorda av flaskbottnar från hela världen. Samt, målningen med en alldeles egen dragningskraft: ”Pomona” av Frans Floris, 1564–1565. Pomona, beskyddare av trädgårdar och frukter, har tagit av sig tröjan, förmodligen för att samla på sig mer frukt. Men satyren tycks misstolka situationen – är det inte en invit? –  och får en skeptisk blick tillbaka.

Tillsammans med Peggy Guggenheim är Wilhelmina von Hallwyl min favoritkonstsamlare, och idag firar jag hellre palatsets åttioårsdag än Sveriges nationaldag. Ett tecken på hennes storhet måste vara att man lämnar Hallwylska museet och överhuvudtaget inte minns att hennes make också levt där.

hallwyl3

hallwyl6

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close