Det finns sånger som tar tag i en och stannar kvar, med sina ord och stämningar, flyktiga rörelser och påtagliga känsloyttringar. Som när Audrey Hepburn sitter i det öppna fönstret i Breakfast at Tiffany’s med sin gitarr och sjunger Henry Mancinis “Moon River”. Melodin som den är, rakt upp och ner, helt utan tryck och utsmyckningar, och ändå så rik på betydelser, till exempel i den fantastiska passagen “Two drifters off to see the world”. En obetalbar och gränslös längtan. Ett sätt att vara i världen.
Och nu, 57 år senare, kommer Frank Ocean och gör en fantastisk version, så precis och undanglidande, mitt i vår tid och ändå med ett perfekt gehör för det som ligger bortom och utanför det samtida. Drömkänslan förstärkt, Huckleberry Finn-spåret, det som drar sig undan ordningarna och samhällskontrollen, med längtan helt i behåll. Det går inte att värja sig.
BCNVT / BIBLIOTEK 