Skimmer över månfloden

Det finns sånger som tar tag i en och stannar kvar, med sina ord och stämningar, flyktiga rörelser och påtagliga känsloyttringar. Som när Audrey Hepburn sitter i det öppna fönstret i Breakfast at Tiffany’s med sin gitarr och sjunger Henry Mancinis “Moon River”. Melodin som den är, rakt upp och ner, helt utan tryck och utsmyckningar, och ändå så rik på betydelser, till exempel i den fantastiska passagen “Two drifters off to see the world”. En obetalbar och gränslös längtan. Ett sätt att vara i världen.

Och nu, 57 år senare, kommer Frank Ocean och gör en fantastisk version, så precis och undanglidande, mitt i vår tid och ändå med ett perfekt gehör för det som ligger bortom och utanför det samtida. Drömkänslan förstärkt, Huckleberry Finn-spåret, det som drar sig undan ordningarna och samhällskontrollen, med längtan helt i behåll. Det går inte att värja sig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.