Varje gång en teknisk apparat börjar sjunga på sista versen känner jag ett starkt motstånd inför att behöva skaffa en ny apparat. Tanken på att behöva installera, kanske läsa manualer och synka apparaten med andra apparater kan ge ett lättare pulspåslag. Att byta apparat är oftast en ofrivillig handling eftersom jag helst använder samma grejer så länge det bara går, att köa för senaste mobiltelefonmodellen kommer aldrig bli aktuellt för min del.
Nyligen blev jag till slut tvingad att lägga min sjuåriga mobiltelefon i byrålådan bland de ännu äldre telefonerna (en med antenn!). Det var egentligen inget fel på själva telefonen som apparat, men apparna sprang förbi den. De nya versionerna var inte kompatibla med telefonen. Jag kunde inte längre använda bankappen, Swish eller bank-id, det blev opraktiskt men jag härdade ut ett bra tag utan dem.
Bland mer nöjesbetonade appar fanns det en som jag hittade medan jag ännu hade den förra telefonen, som jag gärna ville utforska men som också var inkompatibel med telefonen. Appen heter 4’33” och bygger på John Cages verk med samma namn. Med appen skapar användaren sina egna ljudverk, begränsade till samma längd som Cages verk, alltså 4 minuter och 33 sekunder. Mer än så visste jag inte om appen som jag inte kunde skaffa med min föråldrade apparat. Nu har jag en ny telefon sedan något halvår eller så, och så sent som häromdagen slog det mig att jag ännu inte har skaffat 4’33”. Gjorde det omgående, en tia kostade den.
Appen är enkel: man spelar in ljud genom ett tryck och inspelningen pågår sedan under den förbestämda tiden, med två förprogrammerade uppehåll på tio sekunder. Den färdiga helheten består sedan av de inspelade partierna och de tysta partierna. Det går att spara de egna inspelningarna i en lista samt ladda upp dem på en världskarta där andra användare på olika håll i världen redan har gjort detsamma. Det är enkelt, men samtidigt komplext i vad som händer när man tar appen i bruk. Jag gör ett första test hemma i lägenheten en kväll. Står först vid vardagsrummets fönster som vetter mot en mindre skogsdunge där fågelsången är intensiv så här års. På motsatt sida av lägenheten släpper fönstren in ljuden från förbipasserande bilar och bussar. Jag går mellan de två sidorna medan appen spelar in.
När jag spelar upp inspelningen i vardagsrummets högtalare märker jag hur effektiva de där avbrotten är. Utan dem en längre löpande inspelning, men med dem aktiveras lyssnandet på nytt flera gånger. Det är lätt att glömma bort att man lyssnar. När ljuden plötsligt upphör blir de också mer närvarande, och jag hinner känna en viss förväntan inför kommande parti. Att avbrotten är tysta är förstås också en chimär, vilket ju också var Cages poäng med verket och inställning till omgivningen över huvud taget, aldrig blir det helt tyst och ljuden blir intressanta när vi ägnar dem en mer noggrann uppmärksamhet. När ljuden upphör blir alla andra ljud – de som jag kan uppfatta runtomkring mig – framträdande. Pauserna aktiverar alltså min upplevelse av min egen omgivning.
Att hålla på med field recording, som jag har gjort i ganska många år nu, innebär att hela tiden upptäcka potentiella ljud att spela in och när inspelningen pågår ska man avgöra hur länge den ska få göra det – när är det färdigt? (Ibland är det när sockerdrickan i armen blir för svår.) Begränsningen till ett givet format lockade mig att testa 4’33”-appen. Att få se hur det blir när inspelningen paketeras i just det här formatet. Med telefonen som inspelare kan jag också släppa på eventuella kvalitetskrav som kan följa med den ‘riktiga’ inspelningsapparaten. Jag slipper styra allting, kort sagt.
I samband med det första apptestet i lägenheten på kvällen började tankarna snurra om hur vi genom att befinna oss i en viss rumslig position alltid kan manipulera de ljud vi uppfattar, som när jag gick mellan rummen för att spela in ljud från de båda fönstren. Någonstans mittemellan fönstren, på tröskeln mellan vardagsrum och sovrum, blandas ljuden från fåglarna, vinden i träddungen och de passerande fordonen på ett särskilt sätt. En blandning som jag kan förändra med bara ett steg åt något håll, eller genom att vrida lite på huvudet. Det här är kanske överkurs, men samtidigt en typ av manipulation som vi ägnar oss åt hela tiden utan större reflektion. Vi behöver egentligen ingen app för att lyssna noggrannare, men den är kul och effektiv som övning. Så småningom kan vi röra oss bland alla ljuden som de kompetenta, vandrande mixerbord vi faktiskt är, i en evigt pågående konsert.
Jag tänkte att jag skulle lägga en av mina appinspelningar här som ett exempel. Till exempel lät jag för bara någon timme sedan appen spela in koltrastar som rafsade bland torra löv och tunnelbanetåg som rytmiskt dunkade förbi en bit längre bort. Men någon delningsfunktion som låter mig exportera inspelningen från appen hittar jag inte, förutom den som laddar upp mina ljud på världskartan. Synd, tänkte jag först. Men kanske är det lika bra, upplevelser måste vara värda något även när de inte delas. Det delade blir i stället att många utforskar appen på sitt håll.
BCNVT / BIBLIOTEK 