Tyskarna I.A.O. (a.k.a. Inandout) är ett sånt där konstigt bortglömt – eller kanske snarare oförtjänt okänt- band, som ingen nånsin brydde sig om. Särskilt med tanke på den verkshöjd de uppnådde på skivan “Touch of Love” från 1992.
Mitt I.A.O.-intresse föddes i och med att jag fick en youtube-länk skickat till mig bland alla födelsedagsgratulationer på fejjan (tack igen, Peter Nilsson!) för några månader sedan. Jag fastnade direkt för låten, till den milda grad att jag gjorde en så pass exotisk, 2018-främmande syssla som att beställa en CD-skiva på nätet. I.A.O. finns nämligen inte på några digitala plattformer utöver en bunt youtube-låtar uppladdade av en gammal medlem – men som tur är är dock alla deras skivor löjligt billiga att införskaffa i fysisk form. Och jag blev inte direkt besviken när jag stoppade CD-skivan i spelaren, tvärtom var den ännu vassare än jag hade vågat hoppas på!
Vad som bjuds på “Touch of Love” är en underbar, teutonisk variant av den acid house-influerade popmusiken som var stor i Storbritannien kring den här tiden (även om nog I.A.O. missade peaken med nått år eller två). Eget sound, kort spellängd och BARA hits – “Touch of Love” är en sån där skiva man får lust att spela ofta. Skulle tro att det är min mest spelade skiva i år – inte nödvändigtvis den absolut bästa nyupptäckten men uppenbarligen den skiva där det oftast känts rätt att trycka på play.
Referens-bingo är väl egentligen det slappaste sättet att beskriva musik men “Touch of Love” får mig att tänka på så många fina saker att jag ändå inte kan hålla mig: jag tänker på mellan-erans The Wake, The Beloved, New Order, Nicolas Makelberge och franska The System (sluta salivera, kära läsare). Minst lika mycket som jag tänker på E:ade britter i Beppe-mössor.
Jag kan för allt i världen inte förstå varför INGEN pratar om I.A.O. och “Touch of Love”, knappt ens de nördigaste skivgrävarna. Det är faktiskt underligt. Att de är tyskar och inte britter lär ju ha spelat in för att bygga upp en publik i den här genren men framför allt tror jag det handlar om att I.A.O. är ett typiskt “nästan rätt”-band. Jag pratar alltså om de där banden som ligger nääästan rätt (eller kanske liiite fel) i tiden men missar boomen med något år eller två plus eller minus.
På “Touch of Love” missar de Madchester-grejen med en hårsmån men mönstret går igen även tidigare i deras karriär (de släppte faktiskt första demon så tidigt som 1983). På skivan “The Love Amps” (den andra skivan jag skaffat med bandet) är de ännu mer sena på bollen, postpunken de bjuder på där kan inte ha känts särskilt fräsch år 1987. Det hindrar ju dock inte skivan från att vara en riktigt trevlig bekantskap (om än inte av “Touch of Love”-kaliber), särskilt A-sidan är bra rakt igenom. Ett smakprov är kanske på plats, min albumfavorit fanns tyvärr bara i live-version på tuben, men man tager vad man haver:
Ni får se förresten youtube-länkarna jag postat mer som stickprov än att jag plockat ut godbitarna åt er. Det finns som sagt väldigt lite delbart I.A.O.-material att välja av. Från “A Touch of Love” fanns bara öppningsspåret “Love” och nån instrumentalversion av “Twinkle Twinkle Little Star” som inte är med på skivan. Önskar verkligen att jag kunnat dela “Here She Is” eller albumfavoriten “New Love”, men men…
Gillar ni vad ni hör får ni helt enkelt ta mig på orden när jag säger att albumets bästa låtarna är ännu bättre. Och sedan vara riktigt old school och beställa CD:n. Tror inte jag betalade mer än en euro eller två på tyska amazon för ett fräscht ex så gamla I.A.O.-plattor är tveklöst en buyer’s market!
BCNVT / BIBLIOTEK 