Just nu är jag besatt av The Avalanches två år gamla album Wildflower. Jag förstod inte vad det är i mixen av hiphop, psykedelisk pop, hallucinogena drogupplevelser och alternativrock som gör mig ändlöst fascinerad och reservationslöst kär förrän jag läste följande om skivan på Wikipedia:
“The album attempts to capture the “halfway between happy and sad” feeling similar to old Beach Boys records which are a constant inspiration for the group.”
Här fick jag en aha-upplevelse av något som egentligen borde vara självklart efter så många år av musiklyssnande. All musik jag verkligen, alltså verkligen, älskar kan ta olika uttryck, så att jag kan tillåta mig att tro att jag har bred musiksmak, men på skalan mellan lycklig och sorgsen är min favoritmusik placerad på exakt samma ställe, lika långt från båda ytterligheterna.
Jag radar upp några av favoritalbumen:
Introspective (“all the songs, although it’s a dance album, are introspective”)
Technique (“Ibiza, Majorca, and Benidorm too, I’ve searched all these places but never found you”)
Tenement Symphony (“Meet me in my dream / I won’t fall asleep without you / So meet me in my dream / It’s lonely there without you.”)
Freetown Sound (Tung politik vs popstjärneröster och ursnygga infall)
La Varieté, (Hi-life och personliga bekännelser)
What’s Going On? (Texter tunga av socialt samvete, musik så luftig ledig att den lättar från marken)
Seventeen Stars (Rader som “Just let them walk all over you Laugh through the punches and the pain Let the life-blood drain away from you They’re right, you’re wrong” till ett sprött Michel Legrand-soundtrack)
Jag letar efter undantag, men upptäcker att samtliga balanserar graciöst vid mittpunkten. Väger det en millimeter över åt ena eller andra hållet blir det plötsligt inte mitt favoritalbum.
BCNVT / BIBLIOTEK 