Iván och integriteten

Som son till konstnärsparet Sigrid Hjérten och Isaac Grünewald har Iván Grünewald hamnat i skuggan. För många är han mest bekant som den lilla pojken som figurerar i någon av deras målningar. Iván sittande i en korgstol (“Gosse med leksaksbåt”), Iván tillsammans med Isaac (“Far och son”), Iván inrusande i bild, lätt blågrön i ansiktet (“Ateljéinteriör”)…

sigridivan

Historien om hans öde, såsom det återges på Sigrid Hjérten-retrospektivet på Prins Eugens Waldermarsudde, väcker därför mitt intresse.

1911 föds Iván Grünewald i Stockholm. Tillsammans med sin mor och far flyttar han till Paris 1920, där han gör konstnärlig debut, bara nio år gammal. Föräldrarna har på skoj skickat in tre av hans oljepannåer till Salon des Indépendents och fått dem antagna. Svenska tidningar kallar Iván för underbarn.

ivang5

Ett drygt decennium senare, efter en avbruten musikutbildning, väljer han att helhjärtat satsa på konsten. Något han ska göra fram till sin död.

Iváns första utställning hålls på Galerie Modern i Stockholm. Året är 1935 och han är 24 år gammal. Den här gången är konstkritikerna dock inte lika imponerade. Han kallas bristfällig, utan egen stil och jämförs med Sigrid och Isaac. Tidigare var de måltavla för pressen, nu äntligen skonade.

Så, 1950, “kanske trött på den ständiga jämförelsen med föräldrarnas suveräna kolorism”, bestämmer sig Iván för rensa ut färger. Han målar kvinnliga figurer, landskap, bibliska motiv – men enbart i grått. Vidare har han lämnat sitt naiva uttryckssätt och börjat experimentera med rutnät och geometriska former. Kubismen leder vägen.

ivang7

Iván Grünewald är pånyttfödd. Men kritikerna är fortfarande inte nöjda. Varför måste han välja en så drastisk stil, undrar de.

Det narrativ som framträder är ett om en man som böjer sig (han beskrivs som en känslig själ) och ändå inte lyckas göra publiken belåten. Aldrig blir det rätt! När Iván 1970 introducerar en blå färg till sin palett, är jag så upptagen av tanken på hans eventuella brist på integritet att jag ser honom framför mig.

Efter år av grått trycker han ut lite blått på sin duk. Det ska bara vara på prov. Men en klick blir flera klickar. Och snart sneglar han bort mot skåpet där han har sina andra färgtuber. Ett väggur tickar, Iváns blick vandrar mellan duken och skåpet. Så plockar han till sist ut dem. Purpurröd, duvgrå, ultramarin, silver, skogsgrön, violett, mörkaste gul… Svultet kastar sig konstnären över alla nyanser. Tills han ser sig själv utifrån, skäms och snabbt skruvar på korkarna. Iván återgår till sina grå toner och med undantag av blått syns färgerna aldrig mer.

ivang8

Hur det egentligen gick till är mer ovisst. På Prins Eugens Waldermarsudde sammanfattas en fortsättning:

“Iván hoppades fram till sin död att hans gråtonsmåleri skulle vinna gehör hos kritiker och konstpublik, men hans fåtaliga separatutställningar, bara sju stycken på fyrtiosex år, gav inte publiken tillfälle nog att vänja sig vid hans uttryckssätt. Han kände stor samhörighet med den mytiska figuren Ikaros som hade siktat högt men i sitt övermod bringats på fall.”

Det är ett dystert avslut på en ganska dyster berättelse, där placeringen av hans konst – ett mindre rum inhyst i Sigrid Hjerténs utställning, ett appendix – naturligtvis gör sitt till. Men varje berättelse kommer i flera upplagor och precis som färgen grå ligger nog sanningen mitt emellan. I de fåtal artiklar jag hittar om Iván Grünewalds konst är kritiken som värst försiktigt negativ. Aftonbladets Hans Eklund skriver 1958 att hans non-kromatiska måleri ”ännu inte är fullt utläsbart” och att den som tvekar ändå måste tillstå att Iváns rika asketism ”ibland ger dukarna en hemlig lyskraft”.

En något senare intervju (Dagens Nyheter 1987) präglas utav positivitet. Iván menar att det grå grott i honom länge och det alls inte var “en reaktion mot den kolorism han insupit med modersmjölken”. Om sin färgskala säger han:

“Jag stod i tornet på pappas villa i Saltsjöbaden och tittade ut över fjärden. Det var en förunderlig gråvärdersstämning med en sådan nyansrikedom att jag fick ingivelsen att ta tillvara på detta mer uttryckligen.”

ivanäldre

”Kritikerna sa att färgen nog skulle segra till sist. Men svart och vitt med gråskalan emellan ger mig så mycket variationsmöjligheter att jag inte alls har någon längtan efter färg.”

Ett citat från Samuel Beckett kommer till mig:

”Till att börja med är det grå vi behöver, för det är vad det är och kan vad det kan, det är gjort av mörkt och ljust och kan tömma ur sig det ena och det andra och bli bara det ena eller det andra.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close