Marschmusik, drömmusik

Elin Franzéns fina text häromdagen, om musikskolesoundet och vad det betyder att ha spelat i marschorkester under unga år, satte verkligen igång minnesmaskineriet. Ah, någon annan som också har varit där, med frusna fingrar och det lilla notstället fastsatt på instrumentet, på Valborg eller vid andra högtider, uppför och nedför stadens gator, och det speciella ljudet när hela orkestern sätter igång efter virveltrummornas inslag, en klangvärld som kan tyckas fyrkantig och fantasilös i sin regelbundenhet och ändå frambringar en sorts drömvärld. Kanske låter den bättre för att den låter sämre? Den fortsätter i alla fall i huvudet, och framförallt är det, för min del, en melodi vi ofta spelade i Borås skolors musikkår, Sam Rybrants Scouting, en marsch i C-dur som är så mycket C-dur att den till slut blir någonting annat, ett stadsmaterial, musik med husfasader och gatstenar, torgbrunnar och fladdrande flaggstänger. Hur kan jag fortfarande komma ihåg den så väl?

1973 spelade vi in den på en epskiva, som också innehöll Postdiligensen, en låt som ofta förekom i Melodikrysset, i till exempel Gunnar Wiklunds inspelning. Det kändes att den hörde till en äldre tid, långt före popmusikens rytmer och skramliga refränger. Men i skarvarna som uppstod, det långt ifrån perfekta spelet, fick den ändå ett drag av ouppfylld längtan, och så är det med många av marschmelodierna för mig fortfarande. De berättar om något annat. Det har ingenting med militarism och räta led att göra. Jag drömmer om anarkismens egna marschmelodier.

Fast jag vet ju vad det här hör ihop med just nu. Sedan ett tag är jag mitt uppe i världens Beach Boyslyssnande, inför en essä jag har tänkt mig att skriva med arbetsnamnet Beach Boys bor inte här. Utgångspunkten är bland annat den villaförort i Los Angeles där bröderna Wilson är uppväxta, en plats med namnet Hawthorne. Finns det några kopplingar mellan Beach Boysmusiken och Nathaniel Hawthornes märkliga romaner från mitten av 1800-talet, bland annat Huset med de sju gavlarna och The Marble Faun, boken som utspelas i Rom och som är själva upphovet till The Marble Fauns namn? I åtskilliga av Beach Boys tidiga låtar, men framförallt på materialet till Smile, finns klanger som hör ihop med marschorkestrarnas ljudvärldar. Klarinetter och flöjter som spelar unisont med varandra, slagverk som skapar en känsla av fest i byn, människor som samlas och tittar på eldar och hör melodier de känner igen från gamla tider. Och som bäst låter det hela i den rekonstruerade Smileversionen från 2004, just därför att den tycks bejaka det som aldrig kan bli perfekt och färdigt, och därför har kvar de utopiska dimensionerna. Här hör jag förbindelserna till Borås skolors musikkår. Ja, tack för att du skrev den där texten, Elin!

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.