Den gångna veckan har vid flera tillfällen påmint mig om något som jag är svag för.
Först var det söndag och då låg jag kvar i sängen långt inpå förmiddagen. Hade slagit på P1-sändningarna på mobilen eller om det var laptopen på pallen som är sängbordet. Först var det Godmorgon, världen!, som jag inte brukar lyssna på. Sen följde gudstjänst, som jag inte heller brukar lyssna på. (Jag brukar sällan lyssna på radio i sängen på morgonen alls, däremot när jag ska sova, nästan jämt). Jag var nog på vippen att stänga av när gudstjänsten började, eller byta kanal om det fanns något annat som lockade men det gjorde nog inte det för jag blev kvar på P1, och efter en stund blev jag ganska engagerad i innehållet.
Det var samtal med människor som inte är kända, varvat med sång. Samtalen var fina, t ex berättade en tonårig kille om att komma ensam till Sverige och få en ny familj, och en av hans nya ‘föräldrar’ berättade i sin tur om att ha fått en till ung familjemedlem, som kanske inte får stanna. Det var när sånginslagen kom som jag blev uppmärksam om en särskild musikalisk karaktär, som sedan skulle komma att aktualiseras igen under veckan som följde. Det var inga proffs som sjöng under gudstjänsten. Tvärtom. Sändningen, insåg jag, var ett tillfälle att ta del av amatörmusicerande som ju har sin egen charm och kvalitet. T ex Kents Sverige fick en helt ny kostym, långt bortom studioinspelningens välskräddade. Det var en församling med lite trevande röster, i ungefärlig synk och samklang. Jag som inte alls har intresserat mig för Kents musik under uppväxten gillade verkligen den här tappningen som förde tankarna till världsberömda The Langley Music Schools Project.
Måndagen var valborgsmässoafton. Den går mig inte förbi utan att jag mentalt färdas tillbaka till landsvägssträckan mellan den fd tågstationen och platsen för brasan längs vilken vi mellanstadieorkesterbarn varje valborg försökte synkronisera våra steg och samtidigt spela efter noterna med frusna fingrar. Samma sak varje år: efter en kort stunds march möttes vi av SL-bussen som inte la om sin rutt eller tidtabell för vår skull, utan fick krypköra förbi medan orkestern fick maka sig åt diket. Ibland ville man slippa marchera på valborg. Ett år hade vi t ex precis fått hem två jättegulliga kaninungar, det kunde väl vara ett giltigt skäl att utebli? Nej.
Ett annat minne från orkesterlivet gjorde sig påmint i och med Första maj. Då skulle vi också marchera, spelandes Arbetets söner osv. Vad jag minns skedde detta utan knorr från varken musikskoleungdomen eller deras ev. centerpartistiska föräldrar. Otänkbart idag, tänker jag. Det lät nog inte så himla bra på orkestergigen, ibland kanske, och särskilt när vi blev lite äldre (kan man hoppas). Men i vuxen ålder – med tillräcklig distans – har jag återupptäckt musikskolesoundet. Avgörande för att detta skulle ske var att jag följde tv-serien This is our music (MTV, senare SVT) i mitten av 00-talet. Där dök bandet Maher Shalal Hash Baz upp, vilket har gjort det kommunala musikskoleuttrycket till sin egen nisch. Efter den upptäckten kunde jag höra skolorkestrar med nya öron. Förmodligen handlade det också om att ett antal år passerat sedan jag själv tragglade med mininotställ monterat på saxofonen och klisterpyssel där miniatyrnotblad fästes på stabil papp för att inte vika sig i vinden. Jag kunde lyssna till skeva orkesterframföranden med viss nostalgi.
Det har med andra ord varit en riktig toppenvecka för oss som skruvar upp volymen när den hemsydda musiken får utrymme i media och gaturum.
(Tips om fler guldkorn i genren välkomnas!)
BCNVT / BIBLIOTEK 