Måste jag bestämma mig innan, tänka till i förväg, när det gäller vad det är som jag ska skriva om? Jag har hundratals olika ämnen och ideer på lut: skivsamlingar och låtsamlingar, blixtrande tankar och mer nyktra observationer. Ändå blir det aldrig riktigt som jag tänkt det. Ändå är det aldrig riktigt så jag tänkt det. Vad jag tänkt på. Vad det egentligen är som jag vill säga. Känslan av att finnas till kanske? Som man ibland snuddar vid. (Och det bränner till som eld.)
Men, någonting måste jag ju ändå skriva om. Skriva ned. För att nå fram till det där andra, på sidan om, som en spegling, ett eko eller en skugga. Jag kan skriva om någonting personligt, privat, pinsamt eller enastående. Ändå blir också bara det som en språngbräda. Någonting att börja med. Rama in saker och ting med. Eller som en piruett mot slutet. När man redan sagt vad det nu var som man tänkt att man ville berätta om.
Jag blir morbror, jag lyssnar på Franska Trion på Fasching, jag läser Franz Wright till sent inpå nätterna, vaknar trött och omtumlad. Cyklar till jobbet och glömmer bort både mig själv och själva syftet, meningsfullheten i alla invanda gester. Jag undrar fortfarande över vem jag egentligen är, motsträvig, undflyende från mig själv. Hur det nu går till. Allting blir till ord, flyktiga, svävande ord och meningar. Meningslösa och meningsfulla. Sådant som jag innan inte alls tänkt på så, men sedan när jag hör det inte riktigt kan säga emot heller. Så är det ju också. En invändning vore nästan fegt. Det har jag ju också tänkt på. Varför inte bara säga det? Har jag fel går ju inte världen under precis. Att lägga så stor vikt vid sina egna ord vore lite väl storvulet, ihåligt (ändå kan man fundera över den där formuleringen i dagar).
En tom tunna som skramlar. Så får det också bli, så kan det ju också vara. Men vad gör det? I slutändan kanske en fråga om huruvida man ska våga skramla eller bara försöka vara tyst och inte störa. Schssss…
“Men jag är stark och jag är van och jag kan bära hela världen bakom mitt pokerface”, sjunger (eller skriker) Matti Ollikainen vid sitt piano, på väg att kravla iväg från pianot, ut ur sig själv. Och ändå pokeransiktet, hålla att man är utom sig inom sig, inte avslöja någonting om vad man har på hand.
Så javisst, även jag kanske lyckas lura en och annan. Frågan är hur det är med mig själv. Som om ingenting (absolut ingenting) har hänt. Inte riktigt trovärdigt. Peta lite i det där och du ska få se att särskilt länge kommer det inte att hålla. Gömma och glömma blir som att sopa under mattan bara och inte alls som att öppna upp, verkligen städa ur.
Så blir det vår, nu redan denna helg. Igår kände jag doften för första gången, vad det nu var för doft, men det hade regnat och jag cyklade hem över Västerbron.
Det finns ju möjligheter, fler världar, inte bara denna, det visste jag redan för längesen, det går inte att lura bort, vända på. Lagt kort ligger, faller, blåser iväg i vinden, bär mig varsomhelst, här, imorgon.
Hour when the ones who can’t rest
go to bed, and the ones
who can’t wake go to work –
Dark blue morning glory
I reach to touch, there is another world
and it is this world.
BCNVT / BIBLIOTEK 