In a tiny, tiny southern Swedish country town

Two acres of field and a gas station
Riding on my moped, looking for fun
Staring into the blood red sun

Jag gillade verkligen Gabriela Pichlers Äta sova dö. Så minns jag det. Ändå känner jag mig skeptisk när jag ska till att se hennes nya film Amatörer. Varför känns det så? Varför är det ofta så när jag tänker på svensk film över huvud taget? Varför blir jag mest trött, inte nyfiken, förväntansfull?

En anledning har nog att göra med alla debatter som alltid tycks följa svensk film i hälarna. Om representation, politik, censur, rättvisa skildringar och gud vet vad. Som om debatten var en oundviklig följd av film överhuvudtaget. Antagligen gäller detta också film från andra länder än Sverige. Men då blir det lättare att strunta i det. Då pågår det mest någon annanstans.

Jag längtar efter konst och får istället någonting grälsjukt småttigt. När jag ska till att titta på Amatörer är det nog just det jag är lite rädd för. Att sen Jonas Hassan Khemiri varit med och skrivit manus gör mig inte mindre orolig.

Så fantastiskt då när filmen rullar igång och en makalöst rörande, vacker och rolig inledningsscen är vad jag får se. Det är western-dagar i Lafors. Och människor är människor och när de är det på western-dagarna i Lafors blir det dråpligt, men det är sommar och världen är full av liv, människor ler, skrattar, dansar och är bekymrade, oroliga. Allt på en och samma gång. Med Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods filmiska och helt cornyromantiska Summer Wine som soundtrack.

Där hittar man Amatörers bästa stunder: musik, komik, tragik och romantik blir liv och inte ett debattinlägg. Som nog tyvärr filmen i sin helhet lätt kan kännas som. Efteråt. När musiken tystnat.

Amatörer är en feministisk Brassed off i svensk bruksortsmiljö. Åsa-Nisse möter Ken Loach kanske? Storyn är enkel och rätt genial: Lafors ska försöka locka till sig det tyska megavaruhuset Superbilly. En dröm om att bli nästa Ullared närs. Hur ska dom göra? Kulturpengarna (fanns det ens några till att börja med?) är slut. En ny hemsida skulle behöva fixas. När folk googlar på Lafors kommer det bara upp fyllefilmer från westerndagarna. Innan själva hemsidan. Pinsamt värre. Men då kommer kommun-Musse på den fina idén att man borde låta Lafors-ungdomar själva filma sin vardag, visa upp allt det som är fantastiskt med orten. Väldigt roligt blir det!

Det upplägget ger också upphov till en massa perspektivförskjutningar och ut-och-invändningar av bild och avbild. Vem filmar den som filmar när hen filmar? Och vem tittar på den som tittar när hen tittar? Osv. En kärleksförklaring till film och filmandets kraft. Ungdomarna, eller några av dem, blir här nästan berusade av den makt som de hittar i sin smartphone.

Sedan är många av skådisarna (amatörer?) helt perfekt castade och levande, sprittande av ungdomlig kraft.

Så vad kan egentligen gå fel?

ama2

Amatörer är en duktig film. Den behandlar egentligen de flesta av de frågor som anses brännande idag: integration, kön, klass, det gamla och det nya Sverige, stad och land etc. Ändå – eller kanske just därför? – bränner det aldrig riktigt till. Det verkligt jobbiga frågorna (eller de jobbiga svaren på de där brännande frågorna), skojas det kanske med, men skojas också mycket bort tycker jag.

Är det sådär enkelt att ta för sig, oavsett var man kommer ifrån och oavsett hur man ser ut, så skulle framtiden vara ljus. Den svenska småstaden är också det manliga våldet, skuggan av detta hot. Något jag tycker man bara snuddar vid i Amatörer. Riktigt rädd blir man inte.

Lantisarna och småstadsborna är i Amatörer istället mest snälla och lite bakom. Några att skratta (och kanske gråta) åt och med. Det finns en värme i skildringen men också ett Stockholmsperspektiv på landet. En dröm om en landsort där starka, queera, coola invandrartjejer tar över och gör sin grej. Är det så det ser ut är jag den första att jubla. Helt övertygad blir jag inte

Jag skulle vilja se en svensk småstadsskildring där folk är allvarliga, värdiga och intelligenta. Kanske hotfulla, våldsamma.

I want the people in the country to be open and kind
But most times I’ve met those with a narrow mind
With a big black dog to bite your behind
If they ever find out you’re not one of their kind

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close