Fåglar är lätta att lägga märke till, eftersom dom hörs. Såhär års gräver dom sig upp ur jorden efter vinterns långa sömn, formar näbben till en underbar melodi. Man kan bry sig om fåglar lite grann eller väldigt mycket. Känna igen sånger och ägg, vingspann, en näbb och dess spets. Man ser på dom noga, men märker fåglarna att vi tittar? Kan dom till och med tycka om att bli betraktade?
Jag inbillar mig att måsen är en sån, som väljer ett platt tak just för att kunna ställa till en scen. Ropa och skräna och bjuda på en liten show, dag efter dag. Jamen det kan dom väl få? säger den som värnar om djurs drömmar. Men på min gata upphör också allt annat fågelliv när måsarna gör entré. Koltrast, bofink och blåmes tystnar och lämnar sina bon, duvor kuttrar ståndaktigt uppe på en skorsten i en dag eller två, men sen försvinner dom med. Kvar blir människor och måsar. Sedermera en ullig gullig förvuxen måsunge utanför varje port. Som människorna varje dag måste passera, varpå måsföräldern störtdyker från sin utkiksplats, siktar på människohuvudet.
Förra våren köpte jag en vette, en uggleattrapp i plast. Jag fäste den på min balkong, lät dom gula ögonen speja ned över gatan. Det blev ett bra måsår. Dvs inget. Dom kom, skrek och lät sin avföring skvätta över ugglan ett par gånger. Men dom stannade aldrig och blev inte fler. Och jag slapp släppa in besökande vänner genom källaren, kunde slänga soporna på vanligt vis hela sommaren. Medan fåglar – andra fåglar – sjöng sina ålderdomliga sånger.
Så till året i år, nutidsvåren. Ja, allt är piss och skit förstås. Måsarna har vant sig vid ugglan, slutligen förstått att den är fejk, trots att jag genomförde en förnedrande kasperteater på balkongen redan årets första måsmorgon. I skrivande stund är dom precis utanför fönstret, parar sig skrikandes. Mitt sista hopp vilar hos mina gamla cd-skivor. Enligt internet kan nämligen reflexer från hängande skivor schasa måsar på flykt.
Till dess överröstar jag skränet med Olivier Messiaens fågelhärmande stycken:
BCNVT / BIBLIOTEK 