I wouldn’t try to capture it on the page, or in a blog

När den amerikanska poeten John Ashbery gick bort i höstas, just fyllda nittio, gjorde han det kanske inte mitt i steget, men åtminstone mitt i skapandet. Diktsamlingarna kom både oftare, och i tjockare format, ju äldre han blev. Möjligen ett ihopsamlande ur byrålådorna, möjligen inte. Ändå både fascinerande och sympatiskt hur den sista delen i Ashberys författarskap tar en helt annan väg än den numer lätt klichefyllda där stora författare, mot slutet av sina liv, skalar av och skalar av och hittar sanningen i någonting klart gnistrande.

I sina sista diktsamlingar (Commotion of the Birds 2016, Breezeway 2015 och Quick Question 2012) känns det som att Ashbery istället bara rör sig längre och längre in i dimman i ett närmast dement flöde av minnesbilder och frågor. Den skimrande poetiska hänförelsen kommer mer och mer sällan, blinkningar eller tillfällen av plötslig inspiration, innan ordflödet åter får rulla. Kontrasten som uppstår kan å andra sidan bli desto starkare.

FullSizeRender (4)

Poeten blir mot slutet än truligare, som på trots, ut ur förståelsen. Dikt som hela tiden vänder på klacken, zick zack, än hit, än dit. Vad hittar vi om vi tar den andra vägen och den andra vägen och den andra vägen…

Någonting i Ashberys både höga ålder och höga produktionstakt de sista åren får mig, antagligen lite fördomsfullt, att associera diktandet till, om inte demens, så i alla fall som de sista årens inte längre så tillförlitliga minnen. Världen och nuet långt bort nu, ändå så många människor man träffat, så många historier, öden, bilder… ja, hur var det nu igen?

Ändock egentligen ingen dramatisk skillnad mot tidigare samlingar, Ashbery förför fortfarande genom sin vardagliga absurdism, disträ koncentration, fragmenterad hypnos. Antagligen är det så här vi upplever världen numer, något som dikternas snubblande målmedvetenhet så fint fångar.

Men också: känslan av att vad som helst kan hända, nästa rad, nästa ord.

FullSizeRender (3)

Första gången jag kom i kontakt med Ashberys diktning var nog i och med Gunnar Hardings tolkningar i samlingen 3 x New York, sent nittiotal. Sen på riktigt allvar med Tommy Olofssons och Vasilis Papageorgious översättningar, framförallt samlingen Viskleken från 2004.

Ashberys diktning lyssnar man också på lika mycket som man läser, som man får för sig att han också mest lyssnar istället för att skriva. Är vi bara tillräckligt uppmärksamma är det faktiskt så det låter.

FullSizeRender (2)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close