Home

”Bäst just nu, enligt BCNVT” uppdateras sista söndagen varje månad. Texter denna gång: Marie Fjellborg, Elin Franzén, Petter Herbertsson, Mattias Holmberg, Lars Jacobsson, Joakim Norling, Stefan Zachrisson och de i BCNVT-sammanhang nya skribenterna Kristoffer Appelvik Lax och Douglas Holmquist.

1.
Album: WORLD OF DOG – Real & Legendary Dogs
Bandcamp är World of Dogs musik taggad med 90-talsbegrepp som electronic, funky, nujazz och triphop och titlarna blir i översättning till svenska t ex ”fingerfärdighet”, ”styrka” och ”viljekraft”. Om jag hade läst på lite innan hade jag kanske inte lyssnat, men nu råkade ”Dexterity” komma med den enda beskrivningen ”nytt från Uppsala”. Den positiva chocken var ett faktum. Durutti Column och drum’n’bass samsas i samma låt och ibland låter det som om tidiga Kraftwerk jammar loss på jazzbaren Glenn Miller Café. Jag har haft ett par incidenter med hundar i år. Real & legendary dogs (Excellent Spaces) är bra KBT. Mattias Holmberg

2.
Konsert: KADHJA BONET (Vega, Köpenhamn 11/3)
Vi åker till Köpenhamn och letar upp Vega och inser att jättekön utanför leder in till Stora Vega där det är Djämes Braun (fråga inte). Vår konsert är på Lilla Vega, alldeles intill, där är det ingen kö alls och högst 75 pers i publiken. Kadhja Bonet äntrar scenen tillsammans med tre ganska menlösa musikerkillar. Hon är fullständigt självlysande från första sekund med en röst som inte är av denna världen, hon känns som en glittrande storstjärna på hemligt uppdrag i en hemlig storstad. Efter konserten är vi både upprymda och omskakade, hur kan hon vara så obegripligt obskyr? Hon borde sälja ut arenor. Petter Herbertsson

17495892_10155020189621153_648523018_n

3.
Instagram: MIRANDA JULYS MIKRODRAMER
På senare tid har små, små filmer dykt upp i instagramflödet. Någon är ungefär en minut, en annan några sekunder. Kontot bakom filmerna tillhör Miranda July och precis som hennes längre filmverk och böcker är de här mikrodramerna mästerverk i genren vardagsångest. Skräck och komik. Sociala ögonblick man helst vill glömma är själva drivmedlet i Julys berättande. Favoriten bland instagramfilmerna hittills är nog den där hon förbereder sig för att knacka på en dörr. Det är förresten något Birgitta Anderssonskt över July. Osäkerheten blottad och förkroppsligad. En tröst när egna aviga ögonblick gör sig påminda. Elin Franzén

4.
Läsning: IT HAD SOMETHING TO DO WITH THE TELLING OF TIME
Lek med tanken: kända platser (tänk hålet/portalen i Alice i Underlandet, labyrinten i Kafkas Processen) kommer till liv för att diskutera sin egen rumslighet och existens. Det är vad som händer i norska Annee Grøtte Vikens drama It Had Something To Do With The Telling Of Time (Onomatopee, 2016), där den fiktiva platsen utforskas i sju akter. Dess existens diskuteras och motiveras i poetisk dialog med protagonisten eller berättaren från originalverket, och själva fiktionen får en intressant uppgift: att gestalta och ge röst åt något som redan kommunicerar med oss, om än på ett plan som vi medvetet kanske inte registrerar. Kristoffer Appelvik Lax

5. 
Arkiv: TVÅ STEG FÖRE
”Bäst just nu” bör främst handla om det rykande färska. Men ibland kan det lika gärna röra sig om det som för tillfället fångar ens intresse lite extra nytt som gammalt. ”Två steg före” var 19811988 en öronöppnande avdelning i musiktidningen Schlager, med Mats Lundgren som redaktör, om just det rykande färska inom främst den internationella independentscenen. Runt 2011 publicerade Lundgren ett stort arkiv med inscannade sidor från ”Två steg före” och det är verkligen ett stycke viktig kulturhistoria! Här är direktlänkar till några rekommenderade exempel från innehållet, artiklar om Les Disques Du Crépuscule, Ben Watt, 4AD, Ludus (vars Linder ställer ut på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm t.o.m. 22 april!). Stefan Zachrisson

6.
Spel: MILKMAID OF THE MILKY WAY
Bakom aliaset Machineboy döljer sig norrmannen Mattis Folkestad, som gjort det fina peka-och-klicka-spelet Milkmaid of the Milky Way. Trots allt nytänkande i spelvärlden kan jag ibland sucka åt scenarion som återkommer så ofta att de blivit klichéer. Post-apokalyps, steam punk, medeltidsfantasy… Folkestad undviker detta genom att förlägga handlingen till en fjordmiljö på 1920-talet och kombinera det med sci-fi-element. Dessutom är dialogen skriven på rimmande vers. Att Folkestad gjort allt själv gör att det blir ett sammanhållet estetiskt uttryck som blandar tillbakablickar i spelhistorien med nytänkande inslag, både vad gäller grafik och musik. Douglas Holmquist

Signatur:D:JobRoot4449151preprozessONB_205087D-13.04.2006

7.
Tv: DEN ENARMADE PIANISTEN
”There are an enormous number of general empirical propositions that count as certain for us. One such is that if someone’s arm is cut off it will not grow again”. Citatet kommer från Ludwig Wittgenstein, och är sannolikt kopplat till det faktum att hans bror Paul förlorade sin högerarm under första världskriget. Ett fruktansvärt öde, särskilt som han just slagit igenom som pianist. Armen växte inte tillbaka, men Paul lyckades göra karriär på att spela med vänster hand istället. Hans fängslande historia – fylld av krigets fasor, familjeschismer, enorma förmögenheter  kan man se på SVT i enbart två dagar till. Marie Fjellborg


8.
Resa: PÅ GLÄDJENS TORG I POPENS ANUS
Dagen innan jag åkte till Lissabon var vi några som följde upp Kadhja Bonets orimligt fenomenala spelning i Köpenhamn med att drucket diskutera dålig musik på en bar. Vi kom fram till att Portugal nog är popmusikens anus. Ingen av oss kunde komma på något av värde från den iberiska republiken. Efter en vecka i Lissabon måste jag dock konstatera att det kanske kan vara förlåtet när man har allt annat man kan kräva av livet. Inklusive en utmärkt fin jazzklubb med en utmärkt fin spelning av en kvartett som tog sitt musikaliskt museala uppdrag på allvar. Så värst mycket pop var det inte men vad gör det i en stad där historien är allt? Joakim Norling

9.
Podcast: RADARPARET
Bland podcasten Magisters lyssnare har det uppstått en podd-subkultur som påminner om den brokiga fanzine-scenen på 90-talet. Här har det aviga och aparta hittat sin röst i ett virrvarr av poddar med hög DIY-känsla och få lyssnare. Radarparet är en ”självbiografisk lyteskomikspodd” med kretsens fixstjärnor Daniel Lampinen, äkta original och öppen rasist, och Robert Huselius, deprimerad vänsteraktivist och duo-historiens kanske skevaste ”straight man”. Här har jag hört samtal jag aldrig kunnat föreställa mig. Har gått från att tycka att det är ”so bad it’s good” till genuin uppskattning. Fr.o.m. den 26/3 förvandlas sändningen till en podd-dokusåpa (!) med Radarparet som programledare. Lars Jacobsson

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s