Bäst just nu, enligt BCNVT (26/2, 2017)

“Bäst just nu, enligt BCNVT” uppdateras sista söndagen varje månad, med start idag. Texter denna gång: Petter Herbertsson, Elias Hillström, Joakim Norling, Anders Sveen, Stefan Wesley, Stefan Zachrisson.

1.
Skiva: INFERNAL SPHERES, KARDA ESTRA
Långt ute i rymden döljer sig andra världar i skuggorna, eleka stjärnor som hotar livet på jorden. Infernal Spheres är en resa ut i ett hotat solsystem, lika delar kompakt mörker och dova färgblixtar från fjärran galaxer, utbrunna kometer och musikalisk anti-materia. Mitt i rymden en kärna av ännu svartare än svart, ur denna kärna strömmar tonerna, glöder som intensiva prismor eller vältrar sig fram som trög lava. Lösa associationer till National Health, Cardiacs och diverse library fladdrar förbi, men mest av allt låter det som filmmusiken till den mest stilsäkra SF-rysare från 70-talet som du aldrig sett. Det är soundtracket till dina drömmar. Petter Herbertsson

2.
Konsert: IIRIS VILJANEN, KULTURHUSET STADSTEATERN, STOCKHOLM, 18 FEBRUARI
Jag var helt oförberedd när jag hörde Iiris Viljanen första gången, men efter att ha lyssnat på albumet Mercedes i stort sett dagligen sedan oktober trodde jag mig kunna stå emot den värsta känslostormen. Men redan efter två takter pianoklink i Hörsalen på Kulturhuset Stadsteatern var det kört. Det finns inget immunförsvar mot Iiris Viljanens musik, och även om man kan låtarna utantill, även om man vet att det från baksätet hördes ett jam, kan inte tårarna hållas tillbaka. Först efter hela Mercedes, ett par pianostycken från Kiss me, stupid samt avslutande Bonnie Tyler-cover kunde publiken börja återhämta sig efter ännu en känslochock. Stefan Wesley

3.
Bok: THE WEIRD AND THE EERIE, MARK FISHER
Mark Fishers sista bok behandlar det konstiga och kusliga, det besynnerliga och spöklika. Konstigheterna som tecken på att vi är i kontakt med någonting nytt, en plats där gamla regler inte längre gäller. Som hos Lovecraft och The Fall. Det spöklika blir spår att följa för den som vill lokalisera vad som i frånvaro och närvaro griper tag om våra känslor. Här blir exempelvis Eno och Tarkovskij ledsagare. The Weird and the Eerie skulle ha kunnat vara en inledande exkursion mot nya territorier. I och med Fishers bortgång istället en kuslig och melankolisk avslutning för en av vår tids känsligaste pennor. Elias Hillström

4.
Podcast: HOLD YOUR BREATH
Lyssnar man ofokuserat på Erik de Vahls musik kan den passera som sympatisk men emo-gnällig – att upptäcka nyanser och kvalitet kräver att man anstränger sig lite. Plötsligt; gristrande glimtar av det sant sublima. Så är det även med Hold your breath, de Vahls nya, självbiografiska podcast. Pratet, som kopplas till låtar från det kommande albumet, presenterar generöst det vardagliga sammanhang ur vilken musiken genom åren har skapats. Ofta rör det sig – inte särskilt romantiserande utan mest konstaterande och lagom självironiskt – om betraktelser från Erik de Vahls säkerligen välgörande position vid sidan av (i samtiden, musikscenen, städer). Stefan Zachrisson

5.
Litteratur: SMÅ BÖCKER
Hur små kan böcker vara och ändå kallas böcker? Den frågan har jag brottats med det senaste året sedan jag på allvar lät mig svepas med av den underström av småförlag som håller liv i den experimentella litteraturen i länder som saknar Sveriges utbyggda litteraturstödssystem. Förlag förresten… Den kanadensiske poeten Derek Beaulieu kallar sin köksbordsproduktion No press, för att understryka att det på intet sätt handlar om traditionell förlagsverksamhet. Omfånget är sällan mer än åtta sidor och upplagan 40-60 exemplar, ”böckerna” är hemkopierade, handbundna och ofta gratis. Nämnde jag att de också är spännande, idérika och åtråvärda? Joakim Norling

6.
Film/händelse: ERASERHEAD, DAVID LYNCH
20 år sedan. Jag har, helt nyligen, flyttat till Stockholm, Telefonplan. Går och ser Eraserhead som visas på Biograf Tellus i Midsommarkransen. Bara runt hörnet, möjligheten. Filmen, platsen, något viskade om mer, en visshet om allt som övermodigt nyfiket, slumpmässigt ödmjukt fanns kvar att ta in. Nu finns snart en chans till en för mig drömsk deja vu, för någon annan nyinflyttad knappt tjugoåring kanske en första glimt bakom gardinen när Tellus, som en del av sin Förstadens filmsalong, visar Eraserhead i en David Lynch-retrospektiv. Fredag 17 mars klockan 22. Ses i mörkret! Anders Sveen