Läser Lars O Ericssons bok om Paris: Paris är hjärtat och navet (Orosdi-Back, 2014). Lars O är mest känd som konstteoretiker och konstskribent. En av de som introducerade postmodern konst och teori i Sverige brukar man läsa. Han är också lärare i Praktisk filosofi på Stockholms universitet. Har själv läst en kurs (Estetisk filosofi) med Lars O som lärare för ett tiotal år sedan. Spännande värre minns jag.
Paris är hjärtat och navet är en av de där slängiga, gubbiga och kåserande böckerna som en del äldre män brukar skriva. Och visst Lars O:s bok är allt det där. Snobbig skulle man också kunna tillägga. Till skillnad mot andra böcker av det här slaget är den också intresseväckande och entusiasmerande. Ibland till och med rolig.
Det handlar om trappuppgångar, boklådor, löksoppa, schack i Luxembourg-parken, James Joyce, dofter, blickar, barer och gamla stolar. Livet som detaljer, ting, fenomen, stunder och speciella platser. Saker får vara vad de är vilket också blir ett sätt att hitta magi, i bästa fall. De långa vindlande förklaringarna och teorierna får man leta efter i andra böcker. Lite oväntat kanske från en man med konstteori och filosofi som specialitet. Jakten efter skönhet och njutning är här istället ett viktigt spår: ”Jag har börjat undra över min hunger efter skönhet.(…) Efter ett kvarts sekel med samtida konst, där skönheten är något sällsynt, är denna törst efter skönhet inte så märklig. Den är som torr jords längtan efter vatten.”, skriver han bland annat.
Sen handlar det ju om Paris också. Vilket förstås är huvudsaken men kanske inte det viktigaste. Att skriva om staden blir att skriva om sig själv och som att skriva självbiografi. Lars O:s bok blir här ett bra komplement till Perec-böcker som Tingen och Jag minns.
Det är sent på jorden och sent i livet och vad kan vara viktigare än att sitta i ett fönster och dricka vin och läsa Joyce, titta ut över stans äldsta hus och vara glad över att man är i Paris och inte i ett snömoddigt fult Stockholm?
BCNVT / BIBLIOTEK 