Jag vet inte riktigt hur det startade, men nån gång för cirka 6-7 år sedan började jag intressera mig för kristen, religiös folkmusik från 60- och 70-talet. Till viss del kan jag tänka mig att det hade med det rådande musikklimatet att göra, den breda independentscenen var (och till viss del fortfarande är) helt belamrad av bedrövliga Pitchfork-band med låttitlar som mest gick ut på att stapla ”häftiga” ord på varandra och vars omslag var typ nästan identiska sammelsurium av pastellfärger, geometriska former, och devalverade, ockulta symboler. Då kändes det nog bättre och ädlare att lämna Satan ifred ett tag och ägna sin tid åt att utforska den motsatta sidan. De album som berört mig allra mest i genren har oftast varit sinnessjukt obskyra privatpressar framförda av glada, unga amatörer med hög ”hellre än bra”-attityd, men eftersom ni med största sannolikhet inte har möjlighet att höra dessa förutom om ni kommer och hälsar på mig i Arvidsjaur så väljer jag hellre att skriva om en favorit-LP där man faktiskt kan tjuvlyssna på två låtar på nätet, och som trots allt dyker upp till försäljning med ojämna mellanrum, nämligen den enda skivan med brittiska Mystery Maker.
Mystery Makers kärna var de ytterst talangfulla låtskrivarna och vokalisterna Tom McGuinness (även gitarr) och Jim Crampsey, vilka, om jag inte missminner mig, idag leder varsin liten församling någonstans i drottningens ö-rike. Förnäm folkrock behöver ju även en utmärkt kvinnlig sångerska, en roll som Toms syster Joan Evans axlar med bravur, och trion backas upp av sex stycken duktiga instrumentalister. Denna privatpressade skiva är självklart känd av konnässörerna, men jag är förvånad över hur sällan det snackas om den när det bästa inom UK-folk ska listas, och trots att den ibland har sålts runt $200-strecket så gick det faktiskt ett ex på eBay för den löjliga summan femton pund tidigare denna månad. Jag kan inte riktigt förstå varför, detta album är ett lysande exempel på det som jag nästan uppskattar allra mest med kristen musik, nämligen det ödmjuka tonläget, och sånginsatserna är en perfekt blandning av skörhet och andlig högtidlighet. Själva musiken och låtarna är även dem top-notch, det finns faktiskt inte ett enda dåligt spår på skivan, melodierna är mjuka, vänliga, och sakrala, och ibland blommar de ut i vad som måste vara bland den vackraste och mest återhållsamma crescendoporr som någonsin smekt mina öron. Jag måste citera Ken Scott och hans viktiga referensverk ”Archivist”, eftersom han beskriver Mystery Makers sound så fint och korrekt:
”Very peaceful, hushed, somewhat melancholy tone, surreal and motionless at times. Some achingly beautiful melodies aglow with fragile, atmospheric male/female harmonies. Plenty of electric guitar with some excellent soloing, even some fuzz on the title track and “The Road to Emmaus”, where it crescendos to one of the album’s heavier moments”.
Precis som flera andra av mina favorit-obskyriteter från denna era så tror jag att Mystery Maker verkligen skulle tilltala många av de mer estetiskt upplysta indiepop-människorna om de skulle få höra LP:n, särskilt fans av tidiga Felt kan nog uppskatta vissa av de mest lekfulla och målande gitarrpartierna. Det är i synnerhet ett spår, ”Best Gift”, som det sörjer mig att jag inte kan dela med mig av, en av få upptempo-låtar på plattan, och en lysande och rörande popdänga som är tusen gånger mer Sarah Records än vad posörbandet Belle & Sebastian någonsin varit. Men jag skannade i alla fall in texten och ackorden från sångboken som följer med skivan, så ni kan åtminstone försöka spela den själva:
Tack och lov finns min absoluta favoritlåt med Mystery Maker på Youtube, så den kan ni i alla fall uppleva. ”Giver of Life”, ett mästerverk i mina öron, först det där stämningsfulla, spöklika introt, och sen WHAM! drar de på jangliga, sprättiga gitarrer, och sångmelodier som flyter runt varandra för att till slut mötas. Fem rättvända kors av fem möjliga. Ren kärlek.
(Pssst! Hela albumet brukar gå att hitta på Soulseek, men berätta inte det för nån).
BCNVT / BIBLIOTEK 