Rapport från London

‘All cities are geological; you cannot take three steps without encountering ghosts bearing all the prestige of their legends. We move within a closed landscape whose landmarks constantly draw us towards the past’ – Gilles Ivain, citerad av Iain Sinclair i boken London Overground

Torsdag

Flyg Arlanda – Gatwick. Sällskapets minsta passagerare menar att det är läskigt att flyga men vad går inte att bota med en godislåda? Annars är flygresan en baggis i jämförelse med lokaltrafiktrasslandet (med väskor och vagn) Gatwick – Hackney. De tar ungefär lika länge de resorna… Väl framme vid Homerton Station och på promenaden uppför Chatsworth Road (hipp gata) är all kraft borta. Paniklämnar väskor och äter briljant pasta på Verdandi. Sen fortsätter kvällen i goda vänners lag och blir tillsammans med vin, öl, te och lakritspipor till slut alldeles förträfflig.

Fredag

Buss till Bethnal Green och ett förmiddagsbesök på Museum of Childhood. Ett vackert och fantastiskt fint museum med dockskåpsutställning, gamla kungligheters leksaker och lekstationer. Och gratis (till skillnad mot allt annat i London just nu, jäklars så dyrt det är…). Sen tåg till Leyton och promenader i Hitchcocks och David Beckhams gamla barndomskvarter. Möter upp vänner med bebis och vandrar efter världens längsta och livligaste gata ända hela vägen till William Morris Gallery i Walthamstow. Ett vattenhål. (Och påminns om att även William Morris var socialist.)

Sedan tillbaka till Hackney för middag. Vi spelar Yuseef Lateef, Wayne Shorters Ju-ju, Dr Alimantado och en konstig progplatta om himlens harmoni. Vi pratar politik, svensk politik, brittisk politik, likheter och skillnader. Försöker förklara SD, Nya Moderaterna och Stefan Löfven. Och vi pratar Jeremy Corbyn (och ja alla gillar honom, alla pratar om honom).

Lördag

Promenad genom Hackney Marshes (plockar björnbär och tittar på kanalbåtar) ändå fram till vackra Springfield Park. Iskaffepaus. Lördageftermiddag, kväll och natt är det bröllop (ett stort med massor av gäster visar det sig), vid Liverpool Street Station, högt uppe i en slags Members Club i två våningar. Mingel, fri bar och massor av trevligt folk. På sittningen hamnar jag bredvid filmregissören Suri och självklart börjar också vi prata politik och Jeremy Corbyn. “The new messiah”, säger Suri och jag vet inte först om han är ironisk “Do you really mean that?” “Yes!”, säger Suri och han är helt helt säker på att Jeremy kommer att bli näste Labour-ledare, att Gordon Brown och Blair och annan Labour-elit verkar rädda för honom spelar inte den minsta roll enligt Suri. “They are history”. Jeremy har enkelt visat folk att de har ett val att de kan välja en annan politik (och som någon annan också sa: han svarar bara på journalisternas frågor, folk och media är liksom i chock över detta.).

Minstingen hade sett fram emot dansen men när musiken kör igång är hon på fallrepet. Blir taxi hem till Hackney vid tolvtiden. Det går långsamt! Runt Shoreditch om möjligt ännu mer trafik mitt i natten än på dagen. Annat var det när jag växte upp säger den bengaliskättlade taxichaffisen, söndagsmarknaden förr i tiden var något annat. Och hyrorna var peanuts, now its like crazy…

Söndag

Promenad ner till London Fields. Bokmarknad, barndag på Broadway Market, boklådor, promenad ner till Brick Lane och Rough Trade (köper Antidote to Indifference, Destroyer och Gwenno-plattorna). Sen buss hem till Hackney och lekpark, hamnar mitt i ett soundsystem-party och mini-variant av Notting Hill Carnival (som i full storlek samtidigt pågår på andra sidan stan). Bank Holiday på måndag. För oss: vila.

Måndag

Flyg hem på kvällen men först släpa väskor genom halva stan i ett regn som bara Londonregn kan regna. Pausar på först en pub och sen på Tate Modern en timme tillsammans med Agnes Martin och hennes tavlor, som är som de grafiska versionerna av John Cage allra klaraste stunder. Rensar vår själar på allt överflödigt och gör oss redo för flyget hem. Fortsätter läsa London Overground, sen svart.

Tisdag

Stockholms gator känns aldrig så tomma som efter en tripp till London. Jag behöver mer, snart, igen.

The past is always ahead of us. Films like Keiller’s seem to be documentaries about a future that is used up. ‘The future,’ William Burrougs said, ‘is already photographed and pre-recorded.’ All we can do is follow the image vine, the necessary chain of snapshots. Expose one frame, one image made without premeditation, and the rest follows. You pull in the string. Hoxton bleeds into Clapham Junction, into Willesden, into Kensel Rise, into Highbury & Islington.