Skiva: Momus and John Henriksson – Thunderclown (Tona Serenad, 2012)
Omnämnanden på kritiker.se: 3
Thunderclown var den skotske allkonstnären Momus aka Nick Curries 21:a album sedan debuten 1986. Och kanske den mest rörande Momus-skivan sedan Timelord 1993? Den var även den första som gjordes på sättet som blivit typiskt för hans 10-talsproduktion, där ett album är lika mycket en video-spellista som det är en kommersiell produkt. Så här har Momus – numera bosatt i Osaka, Japan – beskrivit arbetsprocessen: “Since 2010 I’d say YouTube and Wikipedia have dominated: I make ‘videosongs’ which are visual as much as aural. The video and the song actually get made at the same time, and influence each other”.
Albumens “videosongs” läggs upp på YouTube så fort de är klara, en efter en i ett flöde under ett par veckor, dock alltjämt presenterade som delar av en konstnärlig helhet. LP/CD/Spotify-versionen – den kommersiella produkten – släpps långt senare och känns ur Momus synvinkel helt underordnad. Vinylversionens 350 ex gavs ut av det stockholmska skivbolaget Tona Serenad.
Thunderclown var ett samarbete med den svenske turntablist-dandyn John Henriksson, som även är med och driver Tona Serenad. För några veckor sedan träffade jag John på restaurangen Samrat of Indias uteservering på Södermalm och spetsade mina öron när han berättade om skivans tillkomst, så som han minns det:
Let’s begin at the beginning: tid och plats. Skivan är inspelad för fyra år sedan.
– Ja, jag träffade Nick i Paris i september 2010. Jag hade kontaktat honom för att göra en eventuell sjutummare, det var planen. Vi hade ingen idé om att samarbeta just då utan det handlande bara om att släppa något med på Tona Serenad med Momus. Så jag visade lite av min katalog och sa att jag gjorde musik också.
Bodde du i Paris då?
– Jag flyttade dit 2010. Det var via Anne Laplantine, som vi också har släppt på Tona Serenad, som jag lärde känna Nick. Jag visade vad vi hade gjort, vilka linjer vi har, och hela grejen med estetiken. Och så skickade jag honom lite låtidéer jag hade och framför allt referensmaterial. Jag gillade hans låt ”Charm song”, från Hypnoprism-skivan, och ville göra något i den stilen. Jag skickade över fyra stycken skisser, som jag hade gjort innan, och eftersom han är rätt snabb började han direkt fixa till dem.
Blev du förvånad över att han var så snabb?
– Verkligen, jag hade ju en tanke om att vi skulle jobba länge och kanske skulle ses och åka och spela in sång någonstans och göra det på ett helt annorlunda sätt. Första låten som kom var ju den här ”Thunderclown”-låten och versionen som är på 10-tummaren (släpptes i juni 2011, ett halvår innan albumet), där jag nästan tyckte att han körde över låten litegrann. Det var sådana här MIDI-tromboner och trumbeats liksom och jag tänkte ”gud, vad är det här för någonting?”.
– Spår nummer två var ”The Criminal”. Jag hade skickat en orientalisk tangolåt till honom som en idé på hur jag skulle vilja att det lät, så då samplade han den låten istället. Så den versionen av ”The Criminal” har jag ingenting med att göra, där har jag inte samplat eller gjort någonting alls. Sedan spelade han in ”Precocious young Miss Calloway”, eftersom han hade en blogg-beef med den här internetpersonen Marie Calloway. Han gjorde låten som ett svar till henne eftersom hon spridde rykten på hennes blogg om att han var otrogen mot sin flickvän. Fjärde spåret var ”Gibbous moon” och det var där jag tror att vi hittade tonen.
Sedan blev du mer involverad i låtskrivandet och inspelningarna?
– Under våren 2011 flyttade jag till Stockholm under en period och lånade Mattis Byes studio på Brännkyrkagatan. I början hade vi haft det här stället på 6 Rue Lapeyrère i Paris och på Brännkyrkagatan tillbringade vi en månad och satt och spelade in musik och tog med kompisar – Anders af Klintberg, Gustav Rådström, Joel Danell, med flera – och utvecklade skisserna.
– Det var 10 intensiva dagar då jag skickade skisser till Nick på kvällarna och sedan när jag vaknade på morgonen hade han gjort en video och en färdig låt och lagt upp på YouTube. Jag var inte beredd på det så vi var tvungna att jobba hårt! Vissa grejer hade jag spelat in långt innan. Samplingen på ”Gibbous moon” tror jag att jag spelade in redan för åtta år sedan. Versionen han sjunger på här är bara två samplingar på varandra.
Matti Bye, Gustav Rådström, Joel Danell, John Henriksson och Momus. Foto: Aron Pelcman.
Hur mycket av materialet var sådant du hade på lager som du tyckte passade och hur mycket var nytt?
– Häften var färdiginspelat, befintligt material som jag hade jobbat med innan och tänkt använda till egna projekt. Jag hade tidigare ett popband som hette DZR:P och ”Precociuos young Miss Calloway” var en tidig DZR:P-låt som jag tog bort vokalerna från och skickade till Nick.
– Sedan under processen var jag ju tvungen att snabbt producera massa saker eftersom han ville ha något varje dag. Jag tänkte, att om han inte får något varje dag kommer han kanske tröttna och då blir det något annat. Så jag hade en månad då jag bara var i studion och inte gjorde något annat än att spela in och skicka material.
Hur såg kommunikationen er emellan ut, var den livlig?
– Nej, inte alls. I början försökte jag sätta en ton på hur jag ville att det skulle låta och skickade bilder och vad som helst som jag är inspirerad av, estetiken, och hans tidigare låtar. Men sedan har ju inte jag så mycket att säga till om vad gäller den slutgiltiga produkten. Men jag poängterade med ”Thunderclown”-låten på tiotummaren, att jag tyckte att den är lite stökig och ville ha den mer lugn, croonermellow, så versionen på albumet uppskattar jag mer.
Därav att Momus är fetat i ”Momus and John Henriksson” på skivomslaget. Det är en Momus-skiva men du har gett honom en utgångspunkt som han har spunnit vidare på och satt en definitiv touch.
– Absolut. Men han var väldigt generös med allt innehåll och att hålla sig till den här crooner-grejen jag ville göra och en del låtar handlar väl indirekt om mig dessutom. Jag hade en lite ruff period där jag separerade med mitt ex, som vi kanske inte behöver gå in på så mycket. Men han omfamnade hela det här och gjorde oss två till ”the thunderclowns”.
Ja, det nämns ju lite om det på Tona Serenad-webben om att skivan delvis är inspirerad av ”heartbreak in Paris”.
– Ja, och jag vet inte exakt hur det såg ut för honom men jag har fått någon vibb av att han också hade en kritisk period i sina relationer. Och jag var ju ganska disträ och ledsen just då. Anne och Nick hade ett samtal om det där och jag tror att han verkligen gillade idén om “the Thunderclown”.
Så du blev en karaktär i ”Thunderclown”-narrativet. Vad innebär det att vara en ”Thunderclown”, tycker du?
– Det är väl någon sorts hopplös romantiker, en ledsen clown. Just idén med Thunderclown är ju definitivt något som han har hittat på, det är inget som jag skulle måla upp mig själv som.
Det finns ju en del andra låtar, som till exempel ”The Vaudevillain” (från Joemus, 2008), som påminner om det där.
– Precis, den skulle kunna ha platsat på den här plattan. Jag tänkte på det nu senast när han spelade på Radio Skanstull (bar på Regeringsgatan i Stockholm), hur himla stark den låten är, när han visar sig själv som den här lite tragiska personen, som är gammal och alla skrattar åt honom när han ligger på dödsbädden. Ja, den är fantastisk, en av mina favoriter.
Hur skulle du beskriva din kreativa process för att hitta och skapa ljud. Hur går du till väga, hur börjar det?
– Jag har ju jobbat åtminstone i 10 år med liknande ljudlandskap. Jag har gjort hiphopmusik sedan tidiga tonåren där jag har samlat och gjort loopar. Men sedan har det utvecklats mer och mer till experimentell popmusik, som är mitt Molnbär av John-projekt. Och på den här plattan är det nästan bara kristna singlar som jag har hittat uppe i Västerbotten från perioden när jag bodde där, jag köpte på mig massor, 100-200 singlar.
Hur stort är själva grundmaterialet till Thunderclown?
– Jag gillar hiphop-principen, att inte blanda så himla mycket. Jag älskar när man hittar två olika källor som passar perfekt ihop, som skapar en helt ny värld. Som till exempel på ”Gibbous moon”, där jag hittade en piano-loop på en kristen platta och så är det någon library-skiva med såg, där man bara kan lägga på dem samtidigt och de passar och det står 0 på pitchen för båda två.
– Vissa spår är mer komplicerade, som innehåller många fler källor, som ”Precocious young Miss Calloway” som är väldigt uppklippt och arrangerad. Sedan är det många instrument på också, som steel guitar, saxofon och vibrafon. Men det handlar väl om 40-50 singlar ungefär. Jag försöker alltid att hitta kontrasten, att få det att smälta samman. Med samplingar blir det ju ofta statiskt, man när man lägger till ett levande instrument så får man en mer organisk känsla.
Hur gör du för att hitta dina skivor, har du en grundprincip?
– Förr brukade jag alltid köpa jättebilliga singlar på Stadsmissionen uppe i Skellefteå, för två kronor styck. Och jag har som regel att om jag väntar mer än fem sekunder när jag tittar på en platta så köper jag den inte. Attraheras jag inte av omslaget eller instrumenteringen så skiter jag i det. Men jag brukar köpa på mig väldigt mycket, eller jag gjorde det framför allt under den perioden. Sedan åker jag hem och sitter och lyssnar flera gånger om och spelar in, och ibland så är det bara skit…
Hur kan det omslaget se ut, när du bläddrar i en skivback och stannar till?
– Favoriten är den med samplingen till ”Gibbous moon”. Det är ett orange konvolut med en som sitter vid ett piano och en som spelar en fiol och så är det vita cirklar runtom, radiovågor. Helt perfekt, och man vet att den kommer låta superbra. Så det är ett långt arbete med att hitta material och ljud och sedan sitta och försöka matcha vad man kan göra med dem. Ibland är det inte tillräckligt intressant så man måste stanna upp den på skivspelaren lite grann, skaka skivspelaren, eller lägga någon skit på den så att den hoppar runt…
När du fick tillbaka material från Momus i Osaka och det var text och sång på, blev det som du förväntat dig eller något helt annat?
– Man visste ju alls vad man skulle få men på det stora hela är allt på albumet i den linje jag ville ha det. Jag tycker att allt textmaterial är väldigt bra och det är ju det som är roligt med Momus också, att han är så himla duktig med melodier och framför allt med text. Jag har ju mina favoriter, ”Love wakes the devil” är en, ”Willow pattern” tycker jag är jättefin, det känns som en modern Billie Holiday på något sätt, spröd och underbar. Sedan är det andra spår som jag nästan aldrig lyssnar på.
Om vi backar ännu mer: hur upptäckte du Momus från första början?
– Sasha (Lindskog, som tidigare hade klubben Cul De Sac i Stockholm) lånade ut Summerisle ut till Joel och när jag flyttade till Stockholm och började umgås med Joel så lånade han ut den till mig. Och det var det första jag hörde med både Momus och Anne Laplantine och blev alldeles hänförd.
– Då hade jag ingen aning alls om något annat han hade gjort. Nu har jag lyssnat på alla Momus plattor och hittat de jag föredrar mer eller mindre. Det är ju en enorm låtskatt och en stor artist. Han har gjort otroligt många fantastiska inspelningar. Vilket känns lite sjukt när man ser honom spela på Radio Skanstull, när han står och spelar på en bänk i en liten bar…
Känns Thunderclown länge sedan, så här fyra år senare?
– Absolut, det känns som en annan värld, ett helt annat liv. Framför allt känns tiden i Paris himla avlägsen, men samtidigt ganska nära. Och nu när jag träffade Nick när han spelade på Radio Skanstull så kändes det som om det var länge sedan vi sågs, vi har inte haft så mycket kontakt. Båda har svävat iväg åt olika grejer sedan dess, så klart. Ett album är ju definitivt ett tidsdokument och därför är jag glad att det finns.
– Och så är det ju med all musik som vi gör på Tona Serenad – det är tidsdokument över platser och en tid och nostalgi som berättar något slags historia.
BCNVT / BIBLIOTEK 