Gästskribent: Gustav Rosengren
Skiva: Surface to Air Missive – s/t (Leaving Records, 2013)
Omnämnanden på kritiker.se: 0
Med Los Angeles som bas driver Matthew McQueen Leaving Records. Ett bolag vars dominerande estetik vid första anblick är aningen svårsmält för mig, kanske för att den limmar, eller åtminstone har limmat, lite väl perfekt med samtiden. Men kassettsläpp och luxuösa utgåvor av bortglömda new age-mästerverk till trots så gör man sig själv antagligen en otjänst om man avfärdar Leaving Records som en opportunistisk livstilsetikett för unga nyhippies födda med guldsked i munnen. Faktum kvarstår dock att ganska litet av etikettens utgåvor har imponerat supermycket på mig (det inkluderar även Julia Holters debutalbum, vilket måste betraktas som Leaving Records största framgång).
2013 släppte dock Leaving Records debutalbumet från Surface to Air Missive, då ett soloprojekt från Tallahasseefödda Taylor Ross. Väldigt lite information finns att hitta om Surface to Air Missive och faktum är att jag inte kan hitta en enda recension av albumet trots enträget googlande. Jag är osäker på vilka gatekeepers som satt käppar i hjulet för Surface to Air Missive, men en gissning skulle kunna vara en misslyckad copywriting där Surface to Air Missive i pressreleasen beskrivs först och främst som utövare av ”Southern Rock”. Jag brukar sällan kokettera med att jag lider av en gedigen grundutbildning i populärmusikens historia, men måste nog tillstå att min närmsta kontakt med ”Southern Rock” består av att jag för fem år sedan dugligt hamrade fram Lynyrd Skynyrd- och Allman Brothers Band-låtar med hjälp av ett Playstation och en röd plastgitarr.
Jag är därför antagligen helt fel person att placera in Surface to Air Missive i ett adekvat musikhistoriskt sammanhang, men jag skulle snarare beskriva Taylor Ross musikaliska output som en jazzrockig take på det retromaniska Ariel Pink-universum som omfamnats så väl av samtida musikkritiker. Det är högst troligt att de inslag på debutalbumet som jag har svårast för, är de som är närmast besjälade med ”Southern Rock”, men jag väljer hellre att hylla Taylor Ross för dennes stilistiskt medvetna poplåtssnickeri som tillåts samsas med mer intrikata låtstrukturer där arvet från progressiv rock är det som dominerar. Det räcker för mig.
BCNVT / BIBLIOTEK 