Home

Gästskribent: Johan Jacobsson
Album: Grumbling Fur – Preternaturals (The Quietus Phonographic Corporation, 2014)
Omnämnanden på kritiker.se: 0

Grumbling_Fur_credit_Lucy_Barriball090614

Pusselbit läggs till pusselbit, snart framträder en bild.
East Sussex, Englands sydkust. Några kilometer väster om staden Eastbourne reser sig Beachy Head, en 162 meter hög och lodrät kritklippa.
»Stupendous summit, rock sublime«, som Charlotte Turner Smith skaldade en gång.
En dimmig försommardag år 1979 puttrar en blå Range Rover sakta fram på stigarna som leder upp mot Beachy Heads platta, gräsbevuxna topp. Inuti den sitter en förortstjej, en amerikansk turist, ett övervintrat popsnöre och en nattklubbssångare.
Eller..?
Tjugo, trettio meter från det vita stupet stannar bilen. Passagerarna kliver ur, tar en kort promenad. Mitt bland några gula blommor (åkersenap?) radar de därefter upp sig; de ler mot en kamera, ett fotografi tas.
Throbbing Gristles 20 Jazz Funk Greats har fått sitt omslag.
På ytan är sålunda konvolutet till 20 Jazz Funk Greats snällt, kitschigt; det är som gjort för att bläddras fram i Woolworths reabackar. Sluter du ögonen kan du se Mark Thatcher stå och hålla det i sina svettiga händer.
Men börjar du gräva finner du snart att det består av flera lager, att det skakar status quo i sina grundvalar. Beachy Head är en plats där många begår självmord. Kvinnan och männen – Throbbing Gristle – är utklädda, maskerade, satiriska. Range Rovern – statussymbolen, klassmarkören – hyrdes tidigare under dagen »at considerable expense, actually«.
För att inte tala om diskrepansen som uppstår när du tar del av LP:n som omslaget huserar! Sluter du ögonen kan du inte se Mark Thatcher svänga sina lurviga till 20 Jazz Funk Greats heroiskt råa, självständiga och eggande blandning av jazz, funk, pop, disco, easy listening och avant-garde.

115401923

Den 11 september 1975 spelar Kraftwerk på Liverpool Empire Theatre, Liverpool.
Heswall-sonen Andy McCluskey – 16 år gammal – är där.
»Jag satt på stol Q36«, berättar han i BBC Four-dokumentären Synth Britannia. »Och bevittnade den första dagen på resten av mitt liv.«
Fem år senare följer Orchestral Manoeuvres in the Dark – det vill säga Andy och hans barndomsvän Paul Humphreys – upp förstlingsverket Orchestral Manoeuvres in the Dark (Dindisc, 1980) med synthpoppärlan Organisation (också Dindisc).
Tredje spåret på Organisation är en böljande och klingande historia kallad »VCL XI«.
VCL 11 är artikelnumret på ett av Telefunken tillverkat elektronrör.
En symbol som representerar detta elektronrör står att finna längst ner i högra hörnet på baksidan av Kraftwerks fullängdare Radio-Activity (Capitol, 1975).
En av de mest subtila/sublima kärleksförklaringarna någonsin!
O.M.D. var förstås inte ensamma om att skicka ut sådana signaler vid den här tiden. Om och kring decennieskiftet mellan sjuttio- och åttiotal, runt om i Storbritannien, skapar otaliga band högst originell elektronisk konst av beståndsdelar som Kraftwerk, Wendy Carlos ljudspår till A Clockwork Orange (1971), futurism, post-punkens DIY-energi och Doctor Who.
I Basildon – en så kallad »new town« vars planerade roll var att avlasta London – sitter exempelvis en ung man vid namn Vince Clarke och diggar allt detta, men framför allt diggar han O.M.D.-singeln »Electricity« (Factory, 1979). »Den lät så annorlunda från allt annat jag tidigare hört«, minns han i BBC One-programmet The O-Zone. »Den fick mig att vilja göra elektronisk musik.« 1980 råkar Vince höra ungdomsbrottslingen Dave Gahan sjunga David Bowies ’Heroes’ och Depeche Mode är ett faktum.

»Ja, här sitter jag och läser de senaste skivförsäljningssiffrorna från USA…«
Ur min billiga och bärbara Hitachi-radio strömmar Mats Nileskärs väna/bergfasta röst.
»…och nu är det ingen som kan förneka det längre – revolutionen är fullbordad. Mer än hälften av all musik som säljs i USA är hiphop. Alltså: hiphop slår ut alla andra musikgenrer – tillsammans.«
I min trettonåriga och barnsliga hjärna spirar en förvirrad/extatisk känsla.
»Branschen börjar äntligen fatta att rocken är död.«
Året är 1989. Inget är som det en gång varit. Mats har talat. Bestämt grabbar jag tag i min tjockaste filtpenna (mörkbrun, rundad spets); exalterat taggar jag »heavy metal is out!« på min kassettkopia av Dios LP The Last In Line (Warner Bros., 1984).

För varje dag som går blir musiklandskapet allt mer öppet.
Dess forntida taggtrådsstängsel – de som Laina Dawes skriver om i mästerverket What Are You Doing Here?: A Black Woman’s Life and Liberation in Heavy Metal – håller sakta men säkert på att slitas sönder av fördomsfria bultsaxar. Snart kommer alla att få träda in i det – utforska det, finna sin plats i det, omforma det – på sina egna villkor.
För varje dag som går blir musiklandskapet allt mer inbjudande.
Motsättningar i stil med mods/rockers, disco/rock och hårdrock/synth är passé/kuriosa. Personlig eklekticism är legio – vill du sätta ihop en Spotify-spellista som innehåller låtar med Charli XCX, Black Flag, Maja Ratkje, Girls’ Generation, Thaiboy Digital, Sven Grünberg, Sugar Minott, Emmylou Harris och Fela Kuti lär få självutnämnda småpåvar sätta ner foten.
För varje dag som går blir musiklandskapet allt mer flytande.
Oväntade och lyckade samarbeten över dess förr så välbevakade genregränser står som spön i backen. Uttryck, smak och stil är inte längre huggna i sten – artister får utvecklas, om de så behagar.

Dova drones slår lovar om varandra, metalliska trummor följer dem på färden.
Uråldriga associationer – shamanismiska ritualer, växande sequoiaträd, röda jättestjärnor – svävar fritt i ditt huvud. Djupa, påträngande frekvenser får dina byxben att fladdra.
Du lyssnar på Guapos låt »Idios Kosmos«, spår ett på split-CD:n The Ducks and Drakes of Guapo and Cerberus Shoal (North East Indie, 2003).
Du lyssnar på en av de första skivorna som innehåller Daniel O’Sullivans toner.
Daniel O’Sullivan föddes 1980, i Manchester. Sina tonår tillbringade han i olika hardcore- och metalplutoner, men år 2001 vidgade han sina vyer ytterligare och hittade ett nytt sympatiskt hem i Guapo. I samma veva drog han och Guapo-trummisen Dave Smith igång projektet Miasma & The Carousel of Headless Horses…
… och resten är en musikintresserad levnadstecknares värsta mardröm.
För i likhet med, säg, Jim O’Rourke står Daniel aldrig still. Hans CV upptar redan en halv Jopapärm och nästan veckovis läggs nya poster till det. Till skillnad från Jim O’Rourke bjuder dock Daniels diskografi på ett par ledsamma gäspningar. Miasma & The Carousel of Headless Horses blandning av konstrock och östeuropeisk folkmusik är en enda lång rödvinsosande folkskolestudentplåga. Synthpopen Daniel och Steve Moore (Zombi, Titan) skapar under namnet Miracle definierar »hört den förut« – hade Fluid Window, deras debut-EP, släppts 2005 istället för 2011 hade den blivit en stor hit bland Le Sport- och Gentle Touch-fansen. Supergruppen Æthenor – Daniel, Stephen O’Malley (Sunn O)))), Kristoffer Rygg (Ulver), Vincent de Roguin (Shora) och Steve Noble (Rip Rig & Panic) – har värkt fram några grymma dronegrejer, men med tanke på vilka som ingår i den så förväntar jag mig långt mer än bara »några grymma dronegrejer« från dess håll. På solokvist, som Mothlite, tycks sedan Daniel söka gränslandet mellan Brian Enos »St. Elmo’s Fire«, Uilabs cover på »St. Elmo’s Fire« och Simple Minds »Don’t You (Forget About Me)«, men tyvärr hittar han det inte…
Nej, det var först när Daniel slog sig samman med Alexander Tucker och bildade Grumbling Fur som hans konstnärliga gärning blev riktigt intressant.

Hade jag hört Tunbridge Wells-kvintetten Unhomes A Short History of Houses (Unlabel, 1999) när den var aktuell så hade jag tveklöst gått ner på knä.
Ty konstellationer med Slint-komplex (och konstellationer med Slint-kopplingar) var i princip allt jag lyssnade på om och kring millennieskiftet.
Men att jag ändå undgick att då upptäcka A Short… förvånar mig inte – den är, när allt kommer omkring, ganska svag. Minns ni Immense-LP:n Evil Ones and Zeros (FatCat, 1999)? Inte jag heller. Exakt så låter A Short….
Vore det inte för faktumet att Alexander Tucker sjunger/gapar på den hade förmodligen A Short… skrivits ut ur musikhistorien för länge sedan.
Liksom Daniel växte Alexander Tucker upp i metal- och hardcorevärlden. I mitten av nittiotalet – när Daniel var 16 och Alexander 21 – spelade de till och med tillfälligt tillsammans i hardcorebandet Antarctica. Efter Antarcticas snara splittring och Unhomes korta karriär började Alexander utforska loop-pedaler, sköra ljud och akustiska gitarrer. 2005 gav Jackie-O Motherfucker-medlemmen Tom Greenwood ut hans självbetitlade soloalbumdebut på sin etikett U-Sound Archive.
Ett fall av en å som går över bron efter vatten.
Om jag ombads att så kort och esoteriskt som möjligt recensera Alexander Tucker skulle jag nämligen skriva »sidorna 32-40 i The Wire #234, augusti 2003«. Om jag ombads att utveckla detta skulle jag förklara att nämnda sidor innehåller musikjournalisten David Keenans free folk-hyllning »The Fire Down Below« – »[w]elcome to the New Weird America; a groundswell musical movement rising out of the USA’s backwoods« – och att Alexander Tucker i sin tur innehåller karbonkopiehyllningar av banden och föregångarna som nämns i den; av Six Organs of Admittance, Anthology of American Folk Music, John Fahey, The Incredible String Band, Jack Rose… och Jackie-O Motherfucker.
Med andra ord: Alexander Tucker är alls ingen dålig skiva, den är bara aningen opersonlig. Ställ den bredvid sina influenser och se hur den rodnar.
Denna opersonlighet – denna alls-inte-dålig-men…-het – präglar dessvärre Alexander Tuckers samtliga soloalster. Att föreställa sig någon som dyrkar dem – någon som slutit dem extremt nära sitt hjärta, någon som ristat in deras titlar på skolbänkslocket – är praktiskt taget omöjligt.
Mer intressant är då Imbogodom, det vill säga Alexander i kompanjonskap med den nya zeeländska kompositören Daniel Beban. LP-skivorna de till dags datum gett ut – The Metallic Year (Thrill Jockey, 2010), And They Turned Not When They Went (Thrill Jockey, 2011) och Metafather (Thrill Jockey, 2013) – spelades in i den anrika BBC-byggnaden Bush House och de får mig att associera till BBC Radiophonic Workshop, Luc Ferrari och Alastair Galbraith. Dessvärre får de mig också att nicka till; emellanåt går de helt soniskt vilse.
Nej, det var först när Alexander slog sig samman med Daniel O’Sullivan och bildade Grumbling Fur som hans konstnärliga gärning blev riktigt intressant.

Vad gör en bra skiva till en bra skiva?
Som halvprofessionell musikskribent har jag kontemplerat den frågan i över två decennier. Min plan är att fortsätta kontemplera den tills den dag jag trillar av pinn… och gå till graven tryggt förvissad om att den kommer att kontempleras så länge liv skapar toner.
Vad gör Preternaturals (2014) – Grumbling Furs tredje fullängdare, uppföljaren till Furrier (Aurora Borealis, 2011) och Glynnaestra (Thrill Jockey, 2013) – till en bra skiva?
Allt som beskrivs och alluderas till i det ordrika lapptäcket här ovan.
Det 28 sekunder korta introt till Preternaturals är döpt »Neil Megson Fanclub«. Neil Megson var vad Genesis P-Orridge – Throbbing Gristles ledare, »nattklubbssångaren« – hette innan han fann sitt rätta jag.
Andy McCluskey torde nicka gillande åt en sådan nördig blinkning.
Denna blinkning kungör också på ett stillsamt sätt att Daniel och Alexander är fans; personer med stora skivsamlingar och innerliga förhållanden till ljud, rytm och melodi. Varenda sekund av Preternaturals – varenda egen och musikhistoriskt inkännande sekund av Preternaturals – stödjer denna kungörelse.
Att dylik originalitet sällan premieras med stora åhörarskaror verkar inte bekomma Daniel och Alexander. Inget karriärval som de hittills gjort tycks mig som en kompromiss.
Men samtliga karriärval som de hittills gjort återspeglas i Grumbling Furs toner. Miracles synthpop, Mothlites avant-pop, Guapos och Æthenors experimentalism, Alexanders free folk, Imbogodoms ljudkuliss – allt återfinns i förädlad och utvecklad form på Preternaturals.
Till Daniel och Alexanders förtret är emellertid Depeche Mode den jämförelse man oftast stöter på i texter om Grumbling Fur. MOJO, NME, DIY, Wondering Sound, The Guardian, The List, The Line of Best Fit, M Magazine – alla har de publicerat orden »Grumbling«, »Fur«, »Depeche« och »Mode« i närheten av varandra. »Det är en skam att [Depeche Mode] är den enda prövostenen för en okonstlad engelsk sångröst«, som Alexander sa i MOJO #238, augusti 2013.
Å andra sidan – det är en positiv prövosten. Depeche Mode anses i allmänhet och som bekant vara ett betydelsefullt band som står bakom ett flertal fullkomligt fantastiska, kanoniserade skivor. Det är även långt ifrån den enda prövostenen som nämns i samband med Grumbling Fur; deras musik är ju en gång ett perfekt ljudspår till musiklandskapet vi lever i och den är därför inte helt lätt att ringa in.
Ekon av Throbbing Gristles genrelöshet, ekon av en presumtiv eftervärld.
»Kongenialt« är ett ord som träffande beskriver faktumet att The Charlatans-sångaren Tim Burgess – som enligt sin självbiografi Telling Stories var (och är) »a freaky little fan […] The Dead Kennedys, Section 25 and Thee Milkshakes, all bought in one go« – sjunger på »Lightinsisters«, Preternaturals tredje spår. Kongenialt är det också att »Preternaturals« ges ut av det mångfacetterade och intelligenta magasinet The Quietus egna etikett The Quietus Phonographic Corporation.
Sammanblandningen gör helheten, öppna sinnen kan inte förlora.
Band hävdar titt och tätt att deras senaste verk är deras bästa verk – en snabb googling av frasen »best thing we’ve ever done« ger vid handen att bland annat TV on the Radio, Nelo, Black Lips och Metermaids nyligen sagt så. Vad jag läst har emellertid Daniel och Alexander aldrig rangordnat Preternaturals på detta sätt, något som inte förvånar mig det minsta. Eftersom de aldrig tvekar och eftersom de alltid har x antal järn i elden ligger helt enkelt inte sådana bokslut för dem. De vet att Preternaturals är en sensationell ögonblicksbild av två tätt sammanslingrade konstnärssjälar på väg mot nya stordåd. Vi Grumbling Fur-lyssnare vet att detta gör Preternaturals ännu mer älskvärd.

»Men det är nu bara en tidsfråga innan flertalet struntar i att sjunga…«
Ur min fars gamla Ferguson-bandspelare strömmar Mats Nileskärs väna/bergfasta röst.
»… och istället använder det som de fick till skänks…«
Över mina amorbågade läppar sprider sig ett roat/tankfullt leende.
»… talets gåva.«
Året är 2014. Inget är som det en gång varit. Mats ord – som når mig via en kassett jag respektfullt vårdat i över 25 år – får mig att minnas, drömma. På ett sätt fick han rätt; nittiotalet var verkligen en av hiphopens många guldåldrar. Det går liksom inte att argumentera mot ett årtionde i vilket akter som A Tribe Called Quest, De La Soul, Wu-Tang Clan, Gang Starr, Main Source, Brand Nubian och Paris gav ut sina bästa plattor. På ett annat sätt var han dock ute och cyklade; musikgenrer bör aldrig delas upp så antingen/eller. Alla musikaliska landvinningar som skett de senaste etthundra åren har varit resultat av fusioner, lån, korsningar, hopkok… och det är även i dem som framtiden ligger.
Något som Preternaturals skulle bevisa.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s