Home

Gästskribent: Anja Enerud
Skiva: Erik Enocksson – Apan (Release the Bats, 2011 & Posh Isolation, 2015)
Omnämnanden på kritiker.se: 1

erik_enocksson_apan_front_cover_1024x1024
AP_THMB

Medeltida munkar i dåtidens kloster omgavs av ett ständigt sorl. I klostrets korridorer hördes någon gå och mumla en bön för sig själv eller en annan sitta och nynna på en psalm. Korset kring halsen ramlade ofta ner mot bordet vid de sparsamma middagarna och gav ifrån sig ett ekande dån i matsalen, kyrkklockorna mullrade innan ceremonierna och biblar smälldes demonstrativt ihop innan det var dags för kvällens vila. Ändå var den eviga tystnaden klostrets ideal; munkarna vid de medeltida klostren instruerades i att inte yttra ett enda ord som skildrade det syndiga jordelivet och som drog deras uppmärksamhet från Gud. Inte i köket, inte efter gudstjänsten, inte på nätterna.

Tystnaden i de medeltida klostren användes som en strategi för att hindra munkarna att samtala och kommunicera med varandra – den enda kommunikation som tilläts var den mellan munken och Gud. Tystnaden handlade inte bara om att inte prata med varandra. Tystnaden var ett led i asketismen; fastan var tystnad, kyskhet var tystnad, celibatet var tystnad, fattigdomen var tystnad. Allt utom den gudomliga kommunikationen var tystnad, munkar som agerade efter sin fria vilja ansågs bryta mot den eviga tystnaden.

Tysthetens ideal sträckte sig tillbaka ända till den hebreiska kungen David. Han lär ha sjungit en psalm som även de medeltida munkarna sjöng likt ett mantra när de vandrade ensamma i klostrets kulvertar:

‘I will guard my ways that I may not sin with my tongue. I will bridle my mouth, so long as the wicked are against me’

Tystnad som asketisk strategi användes även av de allra tidigaste kristna munkarna som vandrade i den egyptiska öknen. Legenden säger att eremiten Agathon (vars liv även skildras av Arvo Pärt i L’abbé Agathon) vandrade med en sten i munnen i tre år för att smaka på, och lära sig, tystnadens bitterhet.

Det var via de nomadiska asketerna i öknen som tystnaden nådde de medeltida klostren. Via instruktionsböcker i tystnadens konst lärde sig de medeltida munkarna att leva sina liv i total men himmelsk stumhet.
Till klostret Cluny i den franska provinsen Burgundy kom tystnaden viskande på 900-talet via The Voyage of Saint Brendan. I denna myt reser den irländska munken Brendan tillsammans med ett följe helt planlöst omkring på havet och går av en slump i land på en ö där de möts av en abbot som i tysthet kysser resenärerna på kinderna och visar dem vägen till sitt kloster. Vid portarna möts de av orden Guard your mouths from speech och under hela tiden Brandon och hans följe stannar vid klostret på ön, säger de inte ett ord till varandra.
Myten om den tysta ön gjorde starkt intryck på munkarna vid Cluny, och tysthetsprincipen som rådde där sägs varit en av de allra stummaste. Vid många kloster tilläts vissa ord, vid vissa speciella tillfällen. Men aldrig vid Cluny.

Här rådde en sådan ekande tystnad, att munkarna till slut utvecklade ett teckenspråk för att kommunicera i ren tysthet. Munkarna vid Cluny ansåg inte att deras teckenspråk var ett substitut till det talade ordet. De tecken de använde representerade enbart enkla substantiv, men blev ändå deras tysta språk. Munkarnas tysta språk synliggjorde ett oxymoron, en självmotsägelse, som fick en änglalik status just på grund av sin inneboende omöjlighet. Ryktet om denna gudomliga talande tystnad spred sig över hela Frankrike, och munkar vallfärdade till Cluny för att lära sig att tala med handen istället för med tungan.

I alla tider har människor, även utanför klostren, blivit instruerade i att inte tala, och överallt har människor utarbetat strategier för att övervinna, men kanske även omfamnas, av tystnaden. Tystnadens språk är som vi vet särskilt tydligt, eftersom det uppkommer i situationer där behovet av ord är som allra störst. I stunder av total tystnad är det just ljudet av inget ljud som hörs extra tydligt. En viskande bön, en sten i munnen, några enkla tecken med handen.

Tystnadens språk har ett tydligt budskap i sin inneboende omöjlighet.

Apan av Erik Enocksson gjordes som musik till en film som till slut inte innehöll någon musik. Skivan släpptes första gången av Release the Bats och gavs i år ut igen av det danska skivbolaget Posh Isolation.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s