Nybyggarandan i den svenska indiespelscenen – ett soundtrack

Gästskribent: Douglas Holmquist
Album: Salkinitzor – Rymdkapsel Soundtrack
Antal omnämnanden på kritiker.se: 0

De senaste åren har jag fått vända mig till den svenska indiespelscenen för att hitta den typ av kreativitet och nyskapande som jag för tio år sedan fann i indiemusikscenen. Det finns säkert flera skäl till det, och det görs troligen en massa spännande ny musik som jag inte upptäckt eller bara inte uppskattat när jag hört den. Men en sak är säker: det finns samma typ av nybyggaranda och upptäckarglädje i den svenska indiespelscenen idag som det fanns i indiemusikscenen i början av 2000-talet med band som Pluxus, Sagor & Swing, Hans Appelqvist och mängder av andra band/artister/konstellationer i de utökade cirklarna runt tidningen Benno.

Spelet Rymdkapsel av Martin Jonasson alias Grapefrukt är ett utmärkt exempel på detta. Ett avskalat strategispel med vackert isometrisk grafik, som å ena sidan blickar bakåt mot spelhistorien och lånar Tetris-formerna som byggstenar, men å andra sidan känns väldigt modernt då det utnyttjar pekskärmens möjligheter och funkar lika bra att casual-spela på bussen i tre minuter (tack vare save-funktion) som att sjunka in i under längre stunder hemma i soffan. Att byggstenarnas ordning slumpas fram precis som i Tetris gör att omspelningsvärdet blir väldigt högt, och det faktum att grafiken och spelfunktionerna är så avskalade gör att det inte avskräcker strategispels-skeptiker (som undertecknad) utan bjuder in, och lämnar plats för fantasin.

Spelets soundtrack, komponerat av Niklas Ström alias Salkinitzor, balanserar på precis samma sätt mellan tillbakablickande och modernt. Den avskalade estetiken går även den igen i sättet musiken är gjord på. Spåret “Normal” som är spelets huvudsakliga musik (och länge var den enda musiken som fanns med i mobilversionen av spelet) är inspelad nästan uteslutande med en gammal elorgel – en (något modifierad) Yamaha Electone. Det ger en varm och fin retro-men-ändå-inte-känsla till musiken. 1970- och 80-talens spelmusikkompositörer kunde ju bara drömma om att använda riktiga instrument, pålägg eller effekter i sin musik så det är ju inte på något sätt retrospelmusik, men kanske en chip-kompositörs dåtida vision om hur spelmusiken kunde låtit om de inte varit begränsade till fyra vassa ljudkanaler? Att musiken är spelad för hand och inte sequensad och/eller kvantiserad gör att den ibland får något John Carpenterskt över sig, och det kan aldrig vara dåligt.

Musiken är även tonalt avskalad, med mycket öppna kvintackord, som tillsammans med delay ger en öppen, rymdig känsla. Och på något märkligt sätt lyckas musiken kännas interaktiv i det att den ackompanjerar både de lugnare bygg-momenten och battle-sekvenserna lika bra utan att anpassa sig alls. Det finns både lugn, hotfullhet och dramatik i den och spelmomenten liksom plockar fram det som krävs för stunden.

Med detta sagt så fungerar Rymdkapsel Soundtrack mer än utmärkt på egna ben också, och passar bra i en nattågsplaylist jämte Neu!:s mest svävande låtar, Brian Enos Apollo-skiva och dina favoritspår från Selected Ambient Works 2. Men jag råder ändå dig som ännu inte spelat Rymdkapsel att göra det för att få helhetsupplevelsen, och kanske din första inblick i en svensk indiespelscen som just nu befinner sig i en tid vi i framtiden kommer blicka tillbaka på med samma nostalgiska blick som många nu ser med på musikåren 1969, 1977 eller 1991.