Home

Gästskribent: Marcus Törncrantz
Skiva: Kytäjä – II (GAEA, 2013)
Antal omnämnanden på kritiker.se: 0

gaelp035_kytaja_ii_kansi_600px

Morgonen var fylld med dagg. Trots att vi inte visste vad som väntade oss så fanns det ingenting annat än positiva förväntningar. I alla fall just då. Vi rodde ut på en spegelblank yta. Skräddarna såg skamsna ut. Som om de försökt leka kurragömma med sig själva och blivit påkomna. En moped hördes långt, lång borta. På väg bort, mot andra mål. De vanligtvis så livliga fiskmåsarna vandrade omkring lojt på andra sidan, väntade de kanske på vad vi hade på gång? Vi visslade, såsom man gör när man inte har någonting vettigt att säga. Sedan tänkte vi på henne. Hon vars ändelse-”r” alltid låter som kassettbandstrassel. Vi är nog lite kära i henne båda två. Vi hade hört hennes skorrande ”r” när hon pratade i radion. Vi hade fått näsblod i ett slagsmål som började på skoj och sedan, ja, jag vet inte vad. Det spårade ur. Tur att vi visste att det inte betydde nånting.

Det är märkligt hur musik kan få en att åka iväg. Att den kan ge förnimmelser av platser, saknad av vänner man aldrig haft. Dofter. Ibland helt nya. Nya former av hopp. Man möblerar om. Bara lite. Man tar disken av bara farten och gör en kopp tea. Skivan spelas en gång till. Jag håller upp omslaget och provar uttalet; ”K-Y-T-Ä-J-Ä”. Hur uttalar Jörn Donner det? Jag lägger ner, har ändå inte rösten. Jag tänker att jag borde skriva några rader till Petter. Jag klipper till ett par små fyrkanter av några silkesark. Det blir ett gäng kuber som jag kan dekorera kuvertet med. Frankerar med kungen upp och ned. Alltid retar det någon i hanteringen… Brevet blir inte skrivet.

Duon Kytäjä tog sitt bandnamn efter byn där Jarno Alho och Janne Lastumäki träffades i tonåren. Med sitt andra album II har de gjort ett imaginärt soundtrack som kapslar in romantiken för att sedan putta iväg den som en barkbåt. Det är både fjäderlätt och tungt. Melankoliskt. Bombastiskt och sorgesamt. Ibland låter II som den naturliga uppföljaren till Marden Hills Cadaquéz. Pastoralt. Eller som om Ennio Morricone skulle tonsätta våren. Bara för dig. Snödroppar. En picknick. Bara för dig.

Jag skickar ett par frågor till bandet. Janne har lovat att han skall svara. Han verkar glad och entusiastisk över att jag skall skriva om dem. Är de romantiska? Gillar de Marden Hill? Spelar de live? Hur uppfattas deras musik i Finland? Skivan låter dyr, hur har finansieringen gått till? En vecka går. Jag lyssnar på skivan igen. Jag får inga svar. Lika bra det. Fåniga frågor det där.

Fotnot: Ett par dagar efter att jag, på alla sätt och vis, skrivit klart denna recension så hör Janne av sig. Han har varit och firat bandkollegan Jarno, som har gift sig. Det är inget som behöver ursäktas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s