GÄSTSKRIBENT: MARIA BROBERG
SKIVA: AUTRE NE VEUT – ANXIETY (SOFTWARE, 2013)
OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0
Jag ville höra någonting helt nytt och efterlyste musik utkommen under året. Han länkade till en skiva utlagd på Youtube. Än idag vet Johan bättre än någon annan vad som faller mig i smaken. Jag försöker återskapa stunden: hörlurar tätt om öronen och en kaffekopp i handen. Jag stirrar på bilden av ett skivomslag. Då var det oktober. Kyla som kryper in från ytterväggen, fönsterglas som skallrar i stormvindarna, blötsnö och mörkt. Det är alltid mörkare än graven här i oktober.
Jag har svårt att tänka mig några lämpligare omgivningar och omständigheter, men kanske handlade det mest om min sinnesstämning och en vilja att fly undan verkligheten en stund: sång som helt fångar min uppmärksamhet, toner som likt mjuka och forskande fingrar letar sig in i mina mest undangömda själsveck och skrymslen. Det handlar om Autre Ne Veut och skivan Anxiety från 2013, och jag spelar inte den för någon annan. Den är för privat. Upplevelsen är min, och bara min. Anxiety är min hemliga älskare.
Den där första gången tänkte jag att Johan för en gång hade fel. För det jag hörde var den lammskinnsmjukaste r n’ b jag kunde tänka mig och en varmt kelen sångare. Men det var också de intimaste av syntar och trummaskiner – som höll mig kvar i lyssnandet – och ovanpå det, det som misstämde. Falsetten. En skriksaxofon. Hårdrocksgitarren. Allt det skeva; skavet för mitt lyssnarhjärta.
Jag njuter av den bakom hörlurar och i öronsnäckor kopplad till min smartphone. Otaliga är de mil jag tillbringat i bilen genom ett ödsligt Lappland med Autre Ne Veut som enda sällskap. Anxiety är som att stå lårdjupt i sommarvarmt älvsvatten: stråk av plötslig, förlamande kyla griper tag och försvinner lika fort. Hans är en älskarhand som både smeker och slår.
Oh. I’m gonna die. Fingrar på ett ömmande blåmärke. Nästan frampressat, halvt desperat, ibland så viskande, strykande, nära trumhinnorna att jag förlorar mig. I’ll be okay for a while.
BCNVT / BIBLIOTEK 