Home

SKIVA: DOLLY DOLLY – ANTIMACASSAR (EXOTIC PYLON, 2013)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 0

dd-antimacassar

På legendariska skivbolaget él records hemsida kunde man i många år läsa den italienske antropologen Leopoldo Concupisettis sex egenskaper som i hans ögon definierar ”englishness”: snobbighet, excentricitet, en kärlek till amatörism, ideellt arbete, sportsmannaskap och ett slags evig pojkaktighet.

Det lustiga är att jag mindes det på ett annat sätt. I mitt minnes wunderkammer utgjorde de övriga fem egenskaperna en definition av den mest omhuldade av figurer, excentrikern, och den här gången föredrar jag nog minnets svekfulla omskapelse. Sammantagna utgör Concupisettis fem ingredienser ett kraftfullt recept på den typ av kulturella artefakter – poplåtar, texter, målningar etc – som jag åtrår mest av allt: snobbigheten, som garanterar ett sunt förakt för det slappt tänkta och slarvigt utförda; den positiva amatörismen, som en motpol till den professionalism som skapar en falsk trygghet; det ideella inslaget, och det därmed vidhängande ointresset för att göra karriär av konsterna; sportsmannaskapet, och kärleken till rent spel, god moral och ärlighet med uttrycksmedlen; samt förstås ”pojkaktighet”, som jag gärna vill ersätta med ”lekfullhet”, den i all konst helt nödvändiga förmågan att inta en öppen och prövande hållning. Lägg till x:et i ”excentrisk”, den okända faktor som har förmågan att rubba en världsbild en aning, och mixturen blir så potent att den måste hanteras med varsam hand.

Som alla rara djur tycks den engelska excentrikern vara en utrotningshotad art. Ständigt nya larmrapporter, inte minst under senare år. Ändå tycks den besitta en seg överlevnadsinstinkt som gäckar domedagsprofeterna. Inom popmusiken växte under början av 10-talet skivbolaget Exotic Pylon fram som en motkraft till utslätning och en fristad för excentriska individualister och en i bästa mening vildsint experimentlust.

Exotic Pylon började som en radioshow på legendariska radiokanalen Resonance FM där programledaren, sedermera skivbolagsbossen, Jonny Mugwump, samlade kring sig flera av de artister som senare kommit att ge ut skivor på bolaget. Programmet var djärvt, experimentellt med surrealistiska inslag och ett tydligt intresse för det lovecraftskt kusliga och mystiska, inte minst manifesterat i Weird Tales For Winter-serien. Radion utvecklades till en serie redan mytiska klubbkvällar på The Vortex i norra London och så småningom alltså till skivbolaget som bär samma namn.

Under etiketten Exotic Pylon har frodats en spretighet som påminner mer om ett vildvuxet träd med gemensamt rotsystem än om bristande beslutsamhet och ambivalens. Det är förvisso en bit, både estetiskt och intellektuellt, mellan The Band of Holy Joys druckna post-punk-pop och Kemper Nortons morfiska elektroniska folk men det är än mer som förenar. Releaser med den analoga elektronikens abstrakta konstnär par excellance Time Attendant, walesiska The Lowland Hundred (uttydare av det moderna Talk Talk-landskapet), danska  Frisk Frugt (afropop möter prog möter Sun Ra) och amerikanska drum ‘n’ bass-dekonstruktören Joseph Nanner, höll intresset på en hög och jämn nivå ända tills pylonen slutade sända och skivbolaget plötsligt och oförklarligt försvann.

För mig finns det ändå en specifik release som förbryllar mer och tydligare än alla tidigare nämnda blottar rottrådarna till den stora engelska excentriska traditionen. Dolly Dolly Antimacassar är något så märkligt som en spoken word-skiva som känns alldeles självklar att inkludera i en bloggmånad om samtida popmusik. Delvis har detta att göra med att ett flertal artister som hade varit värda sin egen essä samarbetar med David Yates, som Dolly Dolly heter till vardags: Position Normal, Ekoplekz, Time Attendant, Moon Wiring Club. Men i huvudsak beror det på att Yates läser sina dikter och groteska berättelser som om de vore pop, som om poesi aldrig hade blivit synonymt med ett specialintresse. Även Antimacassars omslag signalerar “pop” mer än något annat. På omslagsbilden gör Yates, iklädd skolslips, en uppkäftig min som får mig att associera till “If….”, och den färgglada titeln och illustrationerna understryker att Antimacassar hellre förvirrar än förenklar.

Yates hade tillhört kretsen kring Jonny Mugwump och Exotic Pylon länge när skivan kom ut. För flera år sedan hade han en My Space-sida med kollagemusik, men när han hörde Position Normals Goodly Time för första gången insåg han att det han försökte göra redan gjorts mycket bättre. I Mugwumps radioshow medverkade han som gäst-dj med smak för såväl det experimentella som det ostiga. Steget från John Zorn till Les Dawson var inte långt i hans föreställningsvärld. Men det var när Yates började författa groteska berättelser till Weird Tales for Winter-serien och dessutom kombinera dem med elektroniska ljud som han på allvar började finna sin plats.

Som poet tar Yates sin utgångspunkt i den brittiska grenen av surrealismen på 30- och 40-talet; David Gascoyne är en särskild favorit. Yates sympatiserar med surrealismens idé om att det undermedvetna skapar sina egna förbindelser i språket. Han är fascinerad av ord – ljuden de ger ifrån sig, magin de skapar. Titelns Antimacassar är kongenial på så sätt. Spetsantimakasser var vanliga för att skydda tyget på fåtöljer under den victorianska tiden och i Yates texter är de långt ifrån ensamma om att utgöra rekvisita i ett av skivans överordnade projekt, att frammana en engelskhet som är både nostalgisk, skruvad och full av ett mörker som sipprar fram mellan alla dessa chintzkuddar, strandparasoller, baconchips och ett väder som är som “halvkokt fårkött”.

Inledande Wattle & Daub är ett ode till detta bisarra och inte alltid helt sunda men älskade England. Position Normals minst sagt aviga gitarrspel bildar fond för en bön om att lekfullheten, egensinnigheten och den till dumhet gränsande halsstarrigheten ska triumfera även i andra världar:

Let’s fall off our bikes
Let’s run for the bus
Let’s drink the rain and be sick on the floor
Let’s look up at the stars and colonise the other planets
Fill them with bitter and dry-roasted peanuts, pigeons and oven chips

Redan här torde det framgå att Dolly Dollys version av surrealismen är sammanflätad med den anarkistiska humortradition som har legendariska förfäder som Monty Python, Viv Stanshall och Bruce Lacey och är alive and well än idag. Ett utsökt exempel på detta är samarbetet med Moon Wiring Club, Consangish, ett ovanligt lyckat exempel på MWC:s patenterade, hippa kollage-hop som klipper in några karaktäristiskt bisarra Dolly Dolly-rader på ett sätt som skapar en på samma gång kuslig och uppsluppen stämning. (Textexempel: “My mother was born with three thumbs. And so was I.”)

I Horrible News samverkar spöklika elektroniska ljud – denna gång med Dolly Dolly själv som upphovsman – med en text som som är unheimlich utan att falla för förutsägbara skräckklichéer. Spåret innehåller en av skivans vackraste rader, som jag gärna upprepar tyst för mig själv tills hjärnan tömts på sina envetna försök att skapa mening och låter satsens skönhet sväva fritt:

Typing paper leaks ink onto my hands

Samarbetet med Bournemouth-duon Language, Timothy!, Tiny Tide, har mer karaktären av en specifikt brittisk undergångsberättelse när plötsligt nöjespiren i den icke namngivna badorten (som förstås mycket väl skulle kunna vara just Bournemouth) plötsligt vrids upp mot himlen som en exotisk pylon:

The ironwork of the pier growls and stretches
Bolts pop and at the shoreline it bends its elbow
and points towards the zenith of the British seaside sky

Language, Timothy! har skapat en ljudkuliss som är bedrägligt fridfull med barn som leker och sjunger, dåsiga vågor som rullar mot stranden. Bara en sinister sinuston svänger i samklang med textens märkligt stillsamma katastrofskildring.

David Yates har ett levande intresse för naturen och är, vid sidan av sitt dagliga kneg och sin poesi, biodlare. The Green Man (Wych Yew) låter som titeln på en ganska klyschig acid folk-låt men består i själva verket av att Yates läser namnen på inhemska buskar och träd i bokstavsordning. Hans röst flyter in och ut ur mixen medan ett elektroniskt beat långsamt långsamt haltar fram. (Kanske är det titelns gröna man som släpar sig fram genom landskapet?) Yates säger sig vara ateist med ett stort intresse för det ockulta och särskilt de processer i fantasin och språket som skapar det övernaturliga. The Green Man (Wych Yew) är ett fint exempel på hur ett intelligent samspel mellan titel, text och ljudkuliss kan lura lyssnaren in i en stämning som skapar en viss uppsättning associationer och fantasier. Det är inte märkligare och mindre uppriktigt än när filmmakare manipulerar våra förväntningar och Dolly Dolly gör det väl.

Ett liknande tillvägagångssätt används på Corptoepose och Everbecoming. Den förstnämnda är en nykter och precis redogörelse för vad som händer med kroppen efter döden, hur den obduceras och förbereds för begravning. Effekten blir så mycket mer isande och otäck eftersom Yates här helt undviker fiktiva inslag utan håller sig strikt till det realistiskt beskrivande. På liknande sätt är Everbecoming en ganska torr ordboksredogörelse för olika ockulta termer som lämnar fältet fritt för tanken och inlevelsen att använda kunskapen på valfritt sätt. På mig framstår texten som lockande och löjlig på samma gång. Om man när ett intresse för det esoteriska, men samtidigt har en skeptisk grundhållning, är det ofrånkomligt att delar av terminologin framstår som tvivelaktig.

Skivans längsta spår heter Lace och det är härifrån titelns antimakass är hämtad. Här förekommer den som ett närmast rituellt omkväde i syfte att tömma ordet på dess lexikaliska betydelse och fylla det med… allt:

Antimacassar like a sightless window
Antimacassar of chalk and dust
Antimacassar on the ocean floor
Antimacassar and the strangers glances
Antimacassar and the death of hauntology
Antimacassar as suspicious as a phone call
Antimacassar and Darwin’s beard
Antimacassar as empty as an overcoat
Antimacassar of love
Antimacassar of all the hopes and dreams you have forgotten

Lace är Dolly Dollys Howl – en hypnotisk långdikt där ord och fraser väller fram enligt en undermedveten logik. Dikten innehåller flera av Yates bästa rader och hans läsning är här briljant, melodisk och med försiktigt teatraliska inslag som står i perfekt samklang med Steve Christies Satie-inspirerade pianomusik. Bilderna och associationerna den skapar är lika arketypiskt brittiska som förebilden är amerikansk.

Förra sommaren besökte Dolly Dolly Malmö och gjorde en bejublad halvtimmeslång spelning tillsammans med Time Attendant, en spelning som tydligt demonstrerade hur väl sammansvetsade dessa båda särlingar på den samtida brittiska musikscenen är. Det var första gången live, men samarbetet har tidigare tagit sig uttryck i Yates oroväckande beskrivningar av egyptiska gudar i The Hexapod Star Shuffle på Time Attendants Treacherous Orb-EP och i utsökta WarpAntimacassar. Även Language, Timothy! gjorde ett mer kortfattat samarbete med Dolly Dolly på Malmöspelningen i en tonsatt version av Ginsbergs Father Death.

Fler samarbeten är att vänta. David Yates må vara poet och berättare i första hand men han verkar i samma miljö som några av de mest spännande experimentella artisterna idag. Utan att behöva missionera för sin sak verkar han ha gjort spoken word till ett möjligt, kanske till och med självklart, inslag i de här sammanhangen. Ingen dålig bedrift av en äkta brittisk excentriker.

Dolly Dolly på Bandcamp

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s