Home

TEXT: MONIKA SVENSSON
SKIVA: DJ KOZE – AMYGDALA (PAMPA RECORDS, 2013)
ANTAL OMNÄMNANDEN PÅ KRITIKER.SE: 2

Omslaget kan ses som en fingervisning om att DJ Koze inte ämnar koze-electronic-beats-amygdalahålla sig inom de vanliga ramarna för vad som anses vara god smak. Han sitter uppflugen på en vit ren, iförd hjälm och sidenkimono mot ett filteröverstyrt rosa landskap. Möjligen inklippt. Efter några lyssningar på hela skivan känns bilden dock helt normal, om än som en pusselbit i ett pussel med miljarder bitar.

Första låten ”Track ID anyone?” sjungs av Daniel Victor Snaith, mer känd som Caribou. Hans fjäderlätta anslag över ett dovt slingrande ljudlandskap skapar kontraster tillsammans med instrument jag uppfattar som kalimba, horn, marimba, koskälla och bas. Ljud kommer och går. Många av dem flimrar förbi endast en gång för att aldrig höras igen. Ändå bidrar de till ett linjärt och hypnotiskt driv som uppstår i det övergripande beatets monotoni. Den över tiden föränderliga och organiska ljudbilden, korsat med det mekaniska och klassiskt upprepande beatet, återkommer därefter på nästan samtliga spår på plattan. Liksom de singulära ljuden vilka ger skivan den där hållbara je ne sais quoi-kvalitén som infinner sig när man inte vet exakt vad som skall hända eller vad det är man faktiskt upplever. Som gör att man vill lyssna flera gånger. Inga tjatiga umztiazti-partier sprungna ur idétorka eller som nödvändigt inslag för in- och ut-mix. Musiken fungerar att dansa till men har låtskrivarkvalitéer som ger en fullgod upplevelse hemma i soffan.

De direkt följande styckena efter inledningsspåret har alla långa, droniska stråksjok som skapar en rymd och atmosfär i bakgrunden, varvat med varma synkoperade basgångar. De utgör tillsammans själva kroppen och soundet för Amygdala. Mycket är drömskt och svävande men samtidigt svängigt och hypermusikaliskt. På en gång samarbetande och motstridiga rytmelement bildar en dynamisk helhet. ”Nices Wölkchen” där Apparat gästar och ”Royal Asscher Cut” har detta gemensamt. Det senare spåret innehåller spretande atonala slingor och grumliga baklängesaktiga vokalsamplingar över ett stadigt beat.

När Matthew Dear kommer in i spår nummer fyra, ”Magical boy”, har lager på lager kommit slag i slag och fetat till och varierat ljudbilden. Istället för som i det vanligtvis sega upplägget med minst fyra takter av samma sak emellan introduktionen av nya element, vilket gör merparten av dansgolvsorienterade låtar så förbannat utdragna och trista att lyssna på utanför klubbmiljö. Instrumenteringen skapar en känsla av att det istället för att det sitter en ensam man med en dator och pillar rör sig om ett helt band inträngda i ett garage. De jammar. Basgången känns funkig och musikalisk. Någon håller på och borstar tänderna och gurglar sig. Det är lekfullt och okontrollerat inom ramarna. Det knorrar, skruvar sig, plingar, pluppar, väser och vibrerar. Det är motsatsen till minimalism. Mungiga och saxofoner som jämrar och stegrar sig i stämmor.

Jag hade inte lyssnat på DJ Koze på många år. Nästan ingenting sedan jag fastnade för spåret ”Brutalga Square” på albumet Kosi comes around 2005. Då låg DJ Koze på Kompakt och jag köpte vinylalbumet i skivaffären Blenda på Andra Långgatan i Göteborg. Blenda var en typisk DJ-affär dit alla som spelade skivor gick och hängde, lyssnade på vinyl, hittade nya influenser, bytte klubbtips och sedan köpte och bar hem vinyl från i plastkassar. De flesta skivorna fick man bläddra bland i backar längs med väggarna i affären. Vissa viktiga släpp stod uppställda i flera ex med konvolutets framsida helt synligt på hyllorna bakom disken. Kosi comes around var ett sådant. Sedan dess har det hänt mycket. Blenda lade ner. Folk började köpa musik över nätet och oftast i olika elektroniska format. Subgenrer inom den elektroniska musiken poppade upp, blev trendiga och ersattes raskt av andra. Själva formatet album hade redan blivit sekundärt oavsett om det var av vinyl, på CD, eller bestod av ettor och nollor. Nu kändes det som att man aldrig köpte hela album längre.

När jag så hittade tillbaka till DJ Koze igen hade åtta år gått och året var 2013. Tror att det var skivbolagsdirektören Ola Borgström (Service) som skrev något lyriskt på sin Facebook samma dag som skivan släpptes och jag gick genast in på Spotify och hittade Amygdala där. Efter några lyssningar hade jag valt ut tre spår som jag lade i en egen lyssningslista och senare köpte på Itunes för att kunna spela ute på klubbar under mina DJ-set som DJ Demonika. Bortsett från en mycket positiv recension av Patrik Lindgren i GP läste jag ingenting mer om plattan och hörde den heller aldrig spelas ute på nätterna av andra. Men för mig betydde den väldigt mycket och de tre utvalda spåren hamnade alla långt upp på min årsbästalista.

Stefan Kozalla, som varit DJ sedan 1988 och släppt hiphop, house och minimal techno sedan tidigt 90-tal, verkar väldigt medveten om att den musikaliska kartan har ritats om. Både vad gäller distribution, kanaler för hur man hittar ny musik, och hur låtar därefter sprids. Konstigt vore det väl annars, då han ju själv startade skivbolaget Pampa, släppte sin skiva där och fortfarande jobbar som DJ. Följaktligen känns det helt självklart att inledande spåret på Amygdala heter ”Track ID anyone?”. Som en passning till alla som hittar ny musik i mixar på Soundcloud eller inte får upp låttiteln och artisten när de försöker shazama något som spelas ute på klubbarna. Där upphör självklarheterna. Från och med att man börjar lyssna tills dess att skivan klingar ut blir man ständigt förvånad. Som när man upptäcker att det man tror är en sampling från någon obskyr drogromantisk 60-talsrulle är från en samtida tandläkarsketch med den amerikanske ståupparen CK Louis.

”That pill should be kicking in right about now, isn’t it?” Tätt följt av en dialog om att man lämnar sin kropp, varpå en robotisk kvinnlig röst bryter in och säger ”We need to eat, we need to sleep and we need music.” Den typen av suggestiva och enkelt upprepningsbara fraser skulle lätt kunna citeras på någon förfest nu, precis som vi under 90-talet fascinerades av samplingen ”Just what is it that you want to do? We wanna get loaded and have a good time. We wanna have a party. Yeah! That’s what we wanna do” från Primal Screams låt “Loaded”. Då kom samplingen från filmen The wild angels med Henry Fonda från 1965. Skillnaden i uppsåt är milsvid om den ens går att uppfatta. Driver han med den stereotypa bilden av en drogig elektronisk scen eller hyllar han den? Man vet inte säkert. Och ändå känns kopplingen adekvat. Man känner instinktivt att det handlar om grundläggande behov och om någon form av tonårsuppror som inbegriper frihetslängtan och en frigörelse som inte alltid hamnar inom den goda smakens eller lagens råmärken.

Femte spåret ”Das Wort” framförs på tyska av Dirk von Lowtzow från Tocotronic och Phantom/Ghost. Han får sällskap av ett svirrande och vinande samt Marvin Gaye som kommer in med textraden ”We’re all sensitive people with so much to give” från Let’s get it on från 1973. Återigen känner man att lekfullheten med klipp mellan rytmiska krumbukter och oväntade pauseringar, tillsammans med den puttrande bakgrunden, skänker tyngd åt det överlastade som idé. Det känns befriande efter några år av minimalism. Intrycket är souligt och modernt. Känslan består när Ada tar över sången på efterföljande spåret ”Homesick”. Ada som för övrigt ligger på Kozes label Pampa. Den souliga och modernt doftande r’n’b-produktionen kontrasterar mot Kings of Convenience-originalets retro-osande Simon & Garfunkel-vibbar. Effekten blir ”’The boxer’ tar en fika på ’Tom’s Diner’”. Adas lakoniska och lätt entoniga framförande påminner så mycket om Suzanne Vegas. Texten innehåller längtan, självrannsakan och introspektion: ”Searching boxes underneath the counter on a chance that on a tape I’d find a song for someone who needs somewhere to long for.”

Sedan händer det något med dynamiken. ”La Duquesa” bidrar återigen med drones och orkesteraktiga stråkarrangemang men utöver det händer det inte så mycket och låten går snabbt i stå. Idésvackan håller i sig i nästan tio minuter för att leda fram till skivans absolut svagaste spår, den styltiga ”Marilyn whirlwind” som jag inte behöver höra någonsin igen. Det är sju minuter och tolv sekunder man aldrig får tillbaks och den bevisar att upprepningens monotoni, när den görs på ett icke inspirerat och svängigt vis, kan upplevas som nästintill deprimerande. Det är därför man glatt hälsar Matthew Dear välkommen tillbaka på ”My plans” som kommer härnäst. Här saknas det varken idéer eller influenser. Oklart vilka dock. Samplingarna känns bekanta trots att de är halvt bakvända, loopade och uppspeedade. Den kvarstående känslan är dock densamma som när man lyssnat på ”Got til it’s gone” med Joni Mitchell. Åt rätt håll.

”Don’t lose my mind” har ett jazzigt synkoperat och slumpmässigt anslag med knaster, plockande på vad som kan vara ett leksaksinstrument, kalimba eller bara vanligt synthljud och, när det endast återstår en minut, röstsamplingar som står för melodislingan. Allt så skört att det påminner om en gammal filmremsa som blir för varm, bubblar, fräser till och bränns ut.

Nu har vi kommit fram till skivans absoluta höjdpunkt för mig. Titelspåret ”Amygdala”. Ordet stammar från grekiskan och betyder mandel och är namnet på det ställe i hjärnan där vi uppfattar hot, stress, ilska, ångest, rädsla men även välbehag och upphetsning. Amygdala bestämmer även var minnen skall sparas i hjärnan. DJ Koze har ett minne vars associerande trådar drar åt tusen vitt skilda håll. Hans lagringssystem har ett helt eget upplägg med unika kopplingar både framåt och bakåt i tiden och han räds verkligen inte för att visa upp sina influenser.

På YouTube hittar jag en video som är direkt snodd från Akira Kurosawas Blodets tron. Två japanska krigare med höjda svärd står tvekande i en blåtonad svartvit skog. De är osäkra på om de skall gå fram till en häxa som spinner ödestrådar. Temat är hämtat från Macbeth och passar förunderligt väl in i låtens mystik. Häxans hjul i filmen snurrar in oss i samma härva som den som låten spinner in oss i och precis innan musiken tonar ut avslöjas det att den gamla häxan egentligen är en krigarkung redo att möta motstånd. Spåret gästas av Milosh från bandet Rhye. Man hör delvis vad som sjungs. Diffust. Anslaget är mjukt. Precis som i låten ”The fall” med Rhye, men här fungerar rösten mer som ett instrument. Rörelsen runtomkring är runtgående, wobblande och framåtdrivande. Det rullar, drivs framåt av knäppanden, tinglande och tanglande och surr. Innan jag såg videon tänkte jag mig ett scenario där en Miró-klippt pappfigur simmar i ljummen gelé rakt ut i rymden med stjärnorna som mareld runt benen. Rakt ut i ett ingenting fyllt till bredden med allt.

Jag kände inte till Hildegard Knef sedan tidigare utan har gått omkring i över ett år och trott att hon dels var vid liv och att det var DJ Koze som bjudit in henne att medverka på skivan. Så fel jag hade. ”Ich schreib’ dir ein Buch” har flera år på nacken och sångerskan och skådespelerskan är död sedan mer än ett decennium tillbaka. Hennes sång lever dock kvar och har fått en helt ny eller gammal inramning, hur man nu vill se på det. För i DJ Kozes tappning har Hildegards stämma fått sällskap av Marvin Gaye som sjunger ”Listen baby!”, en sampling från ”Ain’t no mountain high enough” från 1967. Dessutom kommer Palmer Brown in på samplingar från Blaze-låten och klubbklassikern ”My beat” från 1998. Ibland vävs båda samplingarna samman till ett sammelsurium av röster, toner och ord. Alltmedan Hildegard opåverkad framför sin sång i sin helhet. En fet bas på det och partyt är ett faktum. Ibland skaver det och glitchar i flödet. Alla bitar hör inte ihop riktigt men de ska banne mig in. Det är roligt att känna igen samplingar och hitta dem i en helt annan kontext och att upptäcka artister man inte känner till sedan tidigare.

Allt man finner när man letar sig fram genom influenserna är dock inte av godo. På Wikipedia läser jag att Hildegard slog igenom i nazisternas propagandafilmer på 40-talet och att hon gängat sig med en höjdare som var en av Goebbels favoriter. Vidare kan man läsa att hon förklädde sig till pojke och följde med när hennes älskare blev skickad till fronten för att slåss mot ryssarna. Båda tillfångatogs och de återsåg aldrig varandra. Kanske är detta en röd tråd som löper genom skivan? Saker som utger sig för att vara en sak men är en helt annan. Som Kurosawas häxa som blir krigare. Eller som egentligen är en krigare som utger sig för att vara en häxa.

Det avslutande spåret ”NooOoo” med Tomerle & Maiko på sång är en banal historia. En långsam vaggvisa på mellotron för trötta klubbkids. Mina tankar förirrar sig till en fransk film från 1991. Totos bedrifter av Jaco Van Dormael där huvudpersonen är ute på en form av hämndresa för att få tillbaka det han upplever som sin rättmätiga identitet. Någon annan lever hans liv. Vaggvisan påminner mig om låten ”Boum” som spelas på flera ställen i filmen. Jag ser för min inre syn en sekvens där låten framförs i en öppen baklucka på ett lastbilsflak. De som spelar piano och trumpet där är huvudpersonens minnesbilder från långt tillbaka, fast nu i ett helt uppdiktat sammanhang. På en gång helt absurt och lika självklar som den sista och enda passande pusselbiten i ett redan lagt gigantiskt pussel. De båda låtarna skiljer sig egentligen markant åt i både tempo och stil. Den gemensamma nämnaren mellan de naiva musikstyckena är glu glu. Kalkonen låter så. Min hjärna har tydligen sparat den här minnesbilden för att kunna fiska upp den igen så fort den hör kalkonens läte på franska. Så himla praktiskt med en välfungerande Amygdala.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s