Några ord om en märklig skiva

Några ord om en märklig skiva jag skaffade för ett tag sedan. Jag började nästan svettas när jag såg det här omslaget. Den bara stod där i Sverige-avdelningen på en skivbörs, billig och inklämd mellan några sunkiga åttiotalsplattor, och skrek “Köp mig! Du behöver inte lyssna innan, bara köp!”. Britta Lindells “Waiting for the Next Sunrise” (Caprice Records, 1981) har seriöst det mest estetiskt tilltalande svenska skivomslagen jag sett. Jag kände instinktivt att det inte ens fanns en matematisk chans att den här skivan skulle vara dålig.

Det var den inte heller, men den lät verkligen inte som jag föreställde mig (jag hoppades, men vågade inte riktigt tro, på nån slags jazzpop). Fast det är nog omöjligt att gissa hur den här skivan låter utan att lyssna först då den är något av ett unikum. Vad som möter en när man lägger nålen mot plasten är något gränslöst och excentriskt. Multiinstrumentalisten Britta spelar säkert tjugo instrument på plattan (hon bygger även instrumenten om jag fattat saken rätt och är således mer DIY än du) och rör sig hejvilt mellan olika stilar och tider på ett sätt som få andra. Egenskrivna jazziga saker blandas med Shakespeare-tonsättningar, folk, visa, klassiskt, medeltidsmusik, världsmusik, experimentellt, you name it… Det låter ändå Britta Lindell om allt.

De egenskrivna låtarna är ofta rätt… speciella. Lyssna på hennes “The Outsider” till exempel. Jag har förståelse för att många kanske skulle tycka att det här är för “jobbig” musik (har själv lite svårt för pajasrösterna, i övrigt tycker jag om den) men får ju automatiskt respekt för en människa som skriver och spelar in en sån här låt:

Det finns fler intressanta bitar på skivan och alla mina favoriter är skrivna av Britta själv. “Echo” är en fin instrumental sak för harpa och flöjt. Medeltidsdoftande “Folks / Ghosts” hade kunnat vara med på soundtracket till Herzogs “Herz auf glas”. Min albumfavorit “The Citizen” (fanns tyvärr inte på tuben) är en jättefin sak för sång, piembalo och gambor, än en gång har texten ett outsider-perspektiv. Tycker även mycket om avslutande “The Next Sunrise”, speciellt den vackra andra halvan:

Jag kan inte riktigt ta till mig plattan som helhet ännu, den rör sig nog lite väl långt utanför min musikaliska comfort zone ibland, men jag älskar verkligen att den finns. Och att Britta finns* (hoppas jag!). Det behövs fler gränslösa excentriker i världen.

* = blev nu informerad om en youtubekommentar som nämner att Britta gick bort år 2000. Tråkigt. Bra kämpat, Britta, vila i frid!