Går omkring i det osynliga Malmö, det parallella. Det aviga.
Ligger på knä och fotograferar gräs, små fåniga blommor som jag inte vet namnet på, tistlar, misslyckade stenmurar. Korroderade betongfundament, veckad plåt, kvarglömd spik, rester efter en utdöd civilisation. Projektet jag håller på med saknar ännu namn, men det handlar om att tonsätta bortglömda platser i min hemstad. Folk frågar mig ibland varför jag inte flyttar till exempelvis Stockholm. Brukar nicka och medge att Malmö inte precis är en intagande stad, att de fina ställena ligger utspridda som kryss på en skattkarta. Inte ens nere vid vattnet är det vackert överallt, även där måste man gå till vissa utvalda delar för att uppleva något som kan kallas harmoni. Men en sak som jag verkligen älskar med stan är att gå omkring och filosofera bland det bortglömda, i utkanterna, eller bara fläckarna mitt i som ingen någonsin brytt sig om. Platser dit gentrifieringen inte nått, där ingen ens hört talas om espresso eller ipa, där solen alltid står högt på himlen och man kan höra vårdammet blåsa runt öronen. Jag trivs bland dessa spökfläckar, de som är tomma på människor och andra varelser, där fönsterrutorna är svarta som i döda gamla fotografier. Kanske att en bil kommer körande ibland, men annars är det alltid tyst i dessa trakter, få livstecken över huvud taget. Känslan påminner om en gammal SF-film jag såg en gång, om en man som är helt ensam i världen, helt utlämnad åt sina egna tankar och föreställningar. Jag tittar upp: en hund kommer plötsligt springande, utan koppel, utan ägare, nosar på mig och försvinner. Det är febrigt ljust, himlen är liksom strålande vit, och något säger mig att jag kanske inte ens är vaken.
Klockan är 12 på dagen i Det Andra Malmö. Jag vågar inte andas.
BCNVT / BIBLIOTEK 