Områden i Stockholm som jag till vardags inte rör mig i; jag passar på att promenera runt i så många som möjligt av dem nu. John sover medan jag ser mig omkring och försöker fånga några intryck, så ser dealen ut. Något som inte gick att undvika i Äppelviken och Ålsten var alla skåpbilar med firmanamn på sidorna. En torsdagsförmiddag i slutet av mars såg området ut att vara invaderat av hantverkare som, skattesubventionerat via rot-avdraget, renoverade de fina villorna. Uttrycket ”Rotsverige” dök upp i mitt huvud, delvis som en referens till och hyllning av den nedlagda bloggen Rostsverige. Något som inte heller gick att undvika var de skogsområden som ligger insprängda i stadsdelen. Här finns gott om plats att bygga flera kvarter med kommunala hyresrätter. Uttrycket ”Rotsverige” kan därför även peka på en i mitt tycke tveksam allokering av ändliga resurser (skattepengar och människor).
När jag i förmiddags strosade runt på Stora Essingen dök ett ord upp gång på gång på skyltar: ”Privat”. De här skyltarna behövs inte i Äppelviken, ”it goes without saying”, men Stora Essingen har en annan karaktär, en annan historia. I mitten av 1800-talet var det ”djävulsön” där straffångar bröt sten. I mitten av 1920-talet kom den första stadsplanen och flerfamiljshusen i mitten av ön är typiska för förorter uppförda vid samma tid, med allmänningar mellan hyreshusen. På väg tillbaka till tvärbanan passerade jag ett tegelhus där flaggstången hissade en flagga jag inte kände igen. Det visade sig vara Laos ambassad. På en av dörrarna var det skyltat om ansökan om visum. De kunde dock inte hjälpa oss att komma förbi ”Privat”-skyltarna.
BCNVT / BIBLIOTEK 