Dansa med vargar

Får jag lov?

När det bloggades som mest, runt 2005, och många använde blogg.se, blogspot och dylikt som ett CV och en möjlighet att snart få synas i ”gammelmedia”, skrev någon, jag minns inte längre vem, om att ”steppa in i framtiden”. Det var en anglicism, hen menade ”kliva in”, men det fastnade, och jag blev förtjust i uttrycket på grund av associationerna. Dansa fram, som Fred Astaire. Gene Kelly? Lindanslätta dagar, när livet sveps in i ett annat skimmer, tycker jag mig skåda honom även i tunnelbanevagnarna, med sin hatt och med sin käpp:

Stepp kommer med en sådan glädje. Om Herman Hesses ensliga protagonist döpts till ”Steppvargen” med istället “E”, då – ja vadå? Han vore långt lyckligare. Kerstin Thorvall skrev ofta om nödvändigheten i att dansa. Bort från huvudet, ner i kroppen. Bort med mediciner och droger, fram med rytm och rörelse. Vid 40-års ålder upptäckte hon jazzbaletten och bytte då ut sin terapi mot denna. Tre besök i veckan hos en psykolog blev istället tre jazztillfällen i veckan. På besök utomlands, en fråga om överlevnad:

“Panik mitt i natten i Alassio. Upp ur sängen. Snabbdusch. Tunna klänningen och platta skor. Taxi till ett diskotek. Efter en timma frisk, glad och odödlig. Det tar exakt trettiofem minuter av oavbruten dans i snabb rytm innan endorfinet slår till. Och sen är man i Lyckan.”

Det finns ett stycke i ”Stäppvargen”, där Hermine, en tidig Manic Pixie Dream Girl, med sin barnsliga uppsluppenhet och dragning till det oberäkneliga, till ögonblicken, bjuder upp den kringstrykande slags vargmannen, av just av den anledningen.

“Sakta i backarna, ropade hon, inte så fort! Du kan alltså inte dansa? Inte alls? Inte ens en onestep? Och så påstår du att du har gjort dig så mycket besvär med livet? Där smäcker du allt, min gosse lilla, det borde man inte göra när man är så gammal som du. Hur kan du påstå att du försökt komma till rätta med livet, när du inte ens vill dansa?”

Att omfamna det enkla, sätta hjärnan på paus och ge sig hän åt sinnesrusen. Stäppvargen protesterar till en början, har svårt att släppa taget om självhatets dystra vällust, “man måste ha glatt humör, oskuld, lättsinne, schvung”, men till slut gör han ett försök och tar snart danslektioner av Hermine. De blir portaler till Livet, hon och dansen. Gammal och styv i lederna, men överraskande fri från pinor.

”I’ve got to dance to keep from Crying”, sjöng Smokey Robinson, och det hade kanske Stäppvargen också gjort om han hört låten och vågat överge sin Mozart.

Men hur som helst. Önskar ni som Hermine dansa med vargar, lyssna med fördel på följande radiokanal, som är min rekommendation för dagen och eventuellt även imorgon: