Det var längesen som det nya var det mest aktuella. Ett bortglömt guldkorn från, säg, 61 eller 92 glimmar idag ofta mycket starkare än någonting nysläppt och nyinspelat
När skivbolaget Light In The Attic återutgav den helt okända skivan L’amour med Lewis förra året var det många som trodde att det hela var ett påhitt och en fantasi. Hur kunde den där skivan – med det där omslaget, lika delar Bryan Ferry och Don Johnson – legat orörd ända sen 1983? Hur kunde han ha undgått, ja, alla?
Skivan hittades förstås på en loppmarknad av någon manisk skivsamlare.
Det är nästan som att förmågan att vara gömd och glömd är mer fascinerande än förmågan att hålla sig framme. Lewis måste – trots att han för oss kan tyckas som en det tidiga åttiotalets ytterlighet – ändå ha varit helt utanför sin tid.
Lewis sätt att sjunga nära, nära, atmosfäriskt mot plockade gitarr har fått vissa att jämföra honom med Arthur Russell. Russell må ha varit egen och ytterst speciell. Men han befann sig ändå mitt i sin tid, en del av både avantgarde-, disco- och rockkretsar. För Lewis däremot är det som om någonting verkligen gick helt fel. Musiken skapar en känsla av att vilja nå fram utan att kunna. Att vara hopplöst fast och fången i en bubbla.
Möjligen en känsla som endast kan skapas nu i efterhand, trettio år för sent. Som om glömskan och den allt för sena upptäckten bara gjort skivan bättre.
Vem vet hur man hade uppfattat den om man hade lyssnat redan 1983?
Vad Lewis och Arthur Russell också har gemensamt är att de båda uttrycker en svidande, nästan hisnande utomjordisk känsla, av att vara ensam i världen.
Ändå har det hela tiden varit lite svårt att riktigt lita på den här Lewis-historien. Inte ens nu när skivbolaget till slut lyckats leta upp mannen själv.
Känslan är fortfarande att det är något som inte stämmer. Lewis – fakta eller fiktion – har fortfarande svårt att hitta sin plats.
Vilket förstås är vad som fascinerar och vad som gör att man vill lyssna.
BCNVT / BIBLIOTEK 