Vissa dagar känns samtiden helt outhärdlig, helt enkelt en guld-gala för mycket. När uppgivenheten är som starkast, när det offentliga samtalet tycks lika nyanserat som patellarreflexen, när många uttrycker sin glädje att befinna sig på en plats där alla delar samma åsikter och det postats fler självbilder än invånare så finns det texter man alltid återvänder till. Nästan alla dessa återfinns i världens bästa bok, Minima Moralia, skriven 1944-47 av Theodor Adorno i landsflykt. Att läsa den är alltid att låta sig omslutas av en helt oförsonligt trotsig röst, som aldrig tycks åldras och oftast inte bara utmanar samhällsformerna utan även de egna tankarna. Vissa dagar är det allra bästa att bara vantrivas i kulturen.
Här nedan följer några axplock från helgens läsning.
”Egentligen kan de normalas sjukdomtillstånd bara diagnostiseras objektivt, på gränsen mellan deras rationella livsföring och den förnuftiga livsinriktning som vore möjlig. Men det har satt sina avslöjande spår: de ser ut som om vore de stämplade med ett regelbundet mönstrat hudutslag, som om de bedrivit mimikry med det icke-organiska. Ja, det finns de som är så uppslukade av att bevisa sin spänst och vitalitet att man kunde ta dem för preparerade lik, som av befolkningspolitiska skäl undanhållits beskedet om sin inte helt lyckade hädanfärd.”
”Det som alltsedan storstädernas uppkomst har diagnosticerats som jäkt, nervositet, rastlöshet, sprider sig nu lika epidemiskt som på sin tid pest och kolera. […] Alla måste ha något för sig. Fritiden ropar på att bli utkramad till sista droppen. Den ska planeras, användas till diverse projekt, fyllas med besök på alla möjliga tilställningar eller om inte annat med snabbast möjliga förflyttningar. […] Alla de människor som med ens ger sig hän åt sin egen abstrakta kvantitet och mobilitet och hemfaller åt uppbrott och rörelse som en drog är rekryter till denna nya folkvandring, på vars övergivna områden den borgerliga historien inväntar sitt slut.”
”Föreställningen om ohämmad aktivitet, oavbrutet tillverkande, aptitfrisk omättlighet, friheten som högproduktion, livnär sig av det borgerliga naturbegrepp som från början bara har tjänat till att proklamera det sociala övervåldet som oundgängligt och oföränderligt, som ett stycke kärnsund evighet. Det som är att frukta är inte mänslighetens försjunkande i slapp vällevnad, utan en kaotisk expansion av det sociala förklätt till allestädes-närvarande natur, kollektiviteten som blint produktionsraseri.”
”Även människors privata umgänge verkar utvecklas efter modell av industrins s.k. flaskhalsar. Även inom den minsta gemenskap blir det den mest okultiverade som kommer att ange nivån. […] Formalistisk-administrativ effektivitet, kartoteksmässig uppstyckning av allt som inte kan styckas och hållas isär utan att förlora sin mening, enveten fixering vid en godtycklig uppfattning som förblir oemottaglig för sakskäl eller med andra ord en praktik som kommer var enskild beståndsdel i en misslyckad jagbildning att förtingligas, undandras erfarenhetsprocessen och manifestera sig som ett oumkullrunkeligt ”Sådan är jag!”, har visat sig tillräckligt för att öppna vägen till ointagliga maktpositioner. Sådana individer […] är down to earth på samma sätt som våra zoologiska anfäder innan de reste sig på bakbenen.”
”Kritik av tendenser i vår tids samhälle motas ofta i grind med argumentet att det i alla tider varit på det viset. Att bli indignerad, som man själv klokt avhåller sig ifrån, vittnar bara om bristande insikt i historiens oföränderlighet, om ett oförnuft som alla stolt kan deklarera som hysteri. […] Man behöver bara visa sig missnöjd för att genast bli misstänkliggjord som världsförbättrare. […] Men även om det varit likadant i alla tider så visar sig ju det fasansfullas evinnerlighet i att var och en av dess nya uppenbarelser överträffar den föregående. Det bestående är inte ett oföränderligt kvantum av lidande utan dess vidareutveckling i helvetets riktning. […] Den som låter sig förvillas bort från insikten om det vidrigas ständiga tillväxt hemfaller inte bara åt en kallsinning kontemplation, utan tappar med det nyastes specifika skiljaktighet från det föregående också bort det helas verkliga identitet: som en skräck utan slut.”
”Konstens uppgift är numera att bringa kaos i ordningen.”
BCNVT / BIBLIOTEK 