“In order to preserve the paradise that is northern England from the plague of Yuppies, Merchant Bankers and Management Consultants that infests southern England, Oscar Wilde suggested that when visiting the south, all northerners should pretend that the north was Grim. Specifically that it always rained, all food was fried and the inhabitants unwelcoming.”
I helgen var jag i Norrland. Jag har varit i New York, Rom och Barcelona men inget kan mäta sig med den exotiska känsla som fyllde mig när jag fick klappa isbjörnarna på Arvidsjaurs gator.
På vägen dit tittade jag ut genom flygplansfönstret och den första referens som dök upp i huvudet var vinterplaneten i “Interstellar”. Min ignorans inför Norrland är så omfattande att jag lika gärna kunde ha kommit från en annan civilisation.
Snö, skog, snö, skog. Snö, skog, snö, skog. I alla fall tills det blir mörkt. Tystnad, upprepning, små, små, förändringar i texturen. Skymningsljus. Något slags ambient, vitt skinande öken?
Stillheten, värdigheten. En gammaldags lampa nere vid de djupa snödrivorna kring en frusen sjö som får en att tänka på Narnia. Man ramlar direkt djupt ner i klyschträsket när man gör ett försök att beskriva en promenad genom ett åh-så-norrländskt-samhälle. Det är ingen idé att jag ens försöker.
Jag hade bestämt i förväg att jag skulle ta en bild genom fönstret från bussen mellan Arvidsjaur och Luleå kl 14.37 söndagen den 18 januari och att jag därefter skulle publicera den i ett inlägg med titeln “It’s grim up North”.
Jag sympatiserar med Oscar Wilde, i citatet längst upp. I Norrland snöar det alltid, ingen säger något, alla äter palt. It’s grim. Skottland, Kanada, Norrland: periferins stolthet, up North.
BCNVT / BIBLIOTEK 