Wyatting

Jag läser sällan rockbiografier. Det är något med den här hagiografiska redovisningen av detaljer – vem som gästade på saxofon på vilken låt, huruvida sångaren var packad när fjärde albumet spelades in, osv, som jag antar tilltalar fans men som oftast bara gör mig uttråkad och lite deppig. Det är som om en artist som man kanske gillat och beundrat länge blir berövad sina hemligheter, utfläkt och banaliserad.

Man kan delvis ha samma invändning mot Marcus O’Dairs bok om Robert Wyatt, Different Every Time, som jag läser just nu. Den är välresearchad och detaljerad och lägger ganska stor vikt vid Wyatts känsloliv och hur det påverkat hans musik. Det hela är lite smetigt och skulle förmodligen vara outhärdligt om inte O’Dair dessutom var riktigt skicklig på närläsningen av Wyatts skivor. Det finns många små analytiska guldkorn och övertygande försök att sätta in Wyatts musik i en politisk och social kontext. Dessutom har O’Dair ett effektivt och medryckande språk som gör läsningen njutbar.

Den stora behållningen blir dock ofrånkomligen att återupptäcka Wyatts musik och hans många gästspel och samarbeten med andra artister. Det finns mycket och jag hade uppenbarligen bara hört en liten del tidigare.

Här är två nyupptäckta favoriter så här långt:

The Happy End var ett musikerkollektiv med tydlig vänsterprofil som var aktivt på åttio- och nittiotalet. Som mest var man 22 medlemmar. Tre album blev det men framför allt massvis med livespelningar, bl a över 150 stödspelningar i samband med den stora gruvstrejken i mitten av åttiotalet. Till medlemmarna räknades Danny Manners som också länge varit trogen samarbetspartner med Louis Philippe. Turn Things Upside Down (1990) var bandets tredje och sista album och Wyatt sjöng på titellåten.

Jag har aldrig ägnat Pink Floyd-gitarristen David Gilmours solokarriär något som helst intresse, men den här liveinspelningen från Royal Albert Hall 2006 av Then I Close My Eyes från albumet On an Island med Robert Wyatt på kornett är fullkomligt magisk.