Går genom vinterns första snöslask för att titta på Sara Söderbergs Echo på Barklund & Co under utställningens sista dag. Centralt i rummet står ett bord med ett antal objekt utplacerade ovanpå. Inget av dem påminner till formen nämnvärt om de andra. Storlekar och stämningar skiftar. Ibland igenkännbara utgångspunkter har genom Söderbergs avgjutningar omformats, omdefinierats och försetts med ett slags skal vars återkommande krackeleringar och spruckna sprödhet binder samman objektens mångfald till en enhet. Denna förvandling och rekontextualisering får en att påminnas om en motsvarande förmåga hos Susanna Jablonski.
Ett centralt verk på utställningen är den rosa klump som kan vara en halvt förmultnad trädstubbe, ett upprätt stycke jordgubbsgelato eller någon av de spontana formationer som uppstår ur oceanen i Stanislaw Lems Solaris. Den omringas av föremål man lätt kopplar till något funnet på havets botten eller i vissa fall till något kvarlämnat efter en utomjordisk invasion, som i Picknick vid vägkanten av bröderna Strugatiskij.
Vissa verk är placerade på väggarna runt bordet. Bland annat en både inbjudande och frånstötande, närmast bloddroppsbestänkt, glänsande köttighet som delar något med Erlend Rødstens vakuumförpackade rödvita fallskärmar som jag nyligen såg på Mazettihuset i Malmö. Verksserier som Rødstens, med i hans fall små, i andras fall närmast osynliga variationer, är något jag uppfattar som något av en samtidstendens som är skön att slippa på Echo. Var och en av Söderbergs skapelser har istället ett tydligt avskilt egenvärde med en samtidig innebörd för den helhet i vilken hon får färg, form och yta att smälta samman till något som känns både fullkomligt självklart och visuellt utmanande.
BCNVT / BIBLIOTEK 