Krockandet

Det renodlade och mer eller mindre friktionsfria uttrycket i all ära, men när huvudpersonen i Italo Calvinos kortroman/långnovell Smog (1958) hävdar att ”Skönhet uppstår genom krockar” är det lätt att instämma. Med ett brett skönhetsbegrepp är exemplen otaliga på när detta är sant. Ett sådant är George Russells album Electronic Sonata for Souls Loved by Nature (Flying Dutchman, 1971) som kontrastrikt varvar showmannamässigt jazzsväng med fältinspelningar från Uganda och upphackade klockor, klanger, orglar och brus från Elektronmusikstudion. Upplägget har vissa likheter med Freddie Hubbards och İlhan Mimaroğlus Sing Me a Song of Songmy (Atlantic) från samma år, men slutresultatet är mycket vassare.

Ett annat, om än annorlunda, favoritexempel är Robert Ashleys Automatic Writing (Lovely Music, 1979) där en vokal kollision äger rum mellan Ashleys svaga mumlande av för det mesta oförståeliga, elektroniskt förvridna yttranden, fulla av in- och utandningar, och Mimi Johnsons knappt hörbara viskningar av mestadels franska fraser (”malade”, ”caché” osv.). Det är som om hon pratar med sig själv eller övar på franskläxan strax innan ett förhör. Som bäst blir det dock när ett slags kanon undantagsvis uppstår mellan de två rösterna. De upprepar då varandras ord snarare än att löpa på i sina egna abstrakta tankegångar. En instrumental krock sker också mellan moog-ackorden och det bastunga komp som låter som grannens fest, eller en anad utomhuskonsert några stenkast bort. Både tempon och volymer skär sig, men på ett underbart pulssänkande sätt.

En ytterligare krock kan sägas vara den mellan albumets musikaliska innehåll och omslagets inverterade siluetter av en solnedgång över en palmträdsprydd strandpromenad. Jag upplever inte att någonting alls i dessa bilder förbereder en på, eller refererar till, vad som hörs när man lägger på skivan. Just därför fungerar de så bra. Kanske krockar slutligen också ens egna förväntningar med det faktiska, när albumets b-sida fortsätter på närmast exakt samma vis som den första. Väntade man sig en tydligare utveckling och framåtrörelse blir man eventuellt besviken. Inser man dock värdet av det som pågår i varje musikens nu och – precis som på Russell-albumet – vikten av samspelet mellan de separata/disparata elementen, uppstår en skönhet man som lyssnare finner sig själv mitt i.