Det finns en lite pretentiös hippe-dude-vibe över Alabaster DePlume (bara det namnet liksom) och hans musik. Han heter egentligen Gus Fairbairn (och har alltså valt namnet Alabaster DePlume själv…), uppvuxen i Manchester, idag verksam på Londons jazzscen. Släpper skivor på bland annat International Anthem (hem för underbara Angel Bat Dawid exempelvis).
I centrum av musiken ligger hans saxofonspel med ett fint klingande darr, ofta melodier med något exotiskt österländskt över sig. Kompletteras gärna med körer, en akustisk gitarr kanske, några stråkar, lite percussion. Ibland också sång, dikter. Låtarna är ofta prövande, startar om, för att sedan hitta tillbaka till sin form igen. Lättsamt inspelade live är känslan. Speciellt på nya skivan Gold är det där någonting som återkommer.
Det är svårt att bli riktigt klok på DePlume och hans konstnärsskap. Vilken distans (eller brist på distans) han har till sina självhjälpstexter och sin hippiepoesi. Anar ändå en torr humor och en nordengelsk tunga-i-kinden där.
Den här osäkerheten är också rätt spännande. Kan tänka mig att även Mr. DePlume själv drabbas av den ibland. Många saker är både lite fåniga och på fullt allvar på en samma gång, ibland pendlar det.
Jag är i alla fall såld på både Gold och mycket av de tidiga grejerna. Soundet känns eget, sökande. Melodierna och låtarna hugger tag. Även många av sångerna, texterna och spoken word-avsnitten börjar så långsamt växa för mig… På fredag spelar han på Fasching i Stockholm. Kan bli hur bra som helst. Eller skitjobbigt. Möjligen både och.
Spellista: 10 x DePlume
BCNVT / BIBLIOTEK 