En bok med ett soundtrack – några rader om Michael Nesmiths multimedia-konstverk

I wrote and recorded The Prison in 1974. Much have happened since then. The concept embodies here a “soundtrack to a movie which plays out in your mind’s eye”. Still seems a bit out of reach but not as much as it once was. The advent of the music video has furthern shown, to an impressive degreee, the power of marriage of two media. Perhaps the times are better for the understanding of these notions.

Michael Nesmith (1990)

Man kan lugnt säga att jag hade ett gott öga till nyligen avlidne gamle ex-Monkee:n Michael Nesmith när hans multimedia-skiva/bok “The Prison” dök upp i en billig CD-back nyligen.

Från att knappt haft något förhållande alls till Monkees (förutom att jag alltid misstänkt att Marge Simpson valde rätt när hon tog Monkees som flick-idoler istället för Beatles i ett klassiskt Simpsons-avsnitt… och att “Daydream Believer” och “Valleri” är två fina låtar) så vart jag en instant Nesmith-vän när det för några år sedan dök upp en artikel om hans överraskande kärlek till vaporwave! Artikeln andades nyfikenhet, fritänkande och älskvärdhet, långt i pensionsåldern.

Det älskvärda intrycket bestod när Nesmith dök upp i min samtida favoritkomikers Tim Heideckers podcast Office Hours. Tyvärr var ämnet The Beatles, men ändå. Kanske håller jag personligen inte med om att ALLA Beatles-skivor är 10/10, och att man borde introducera betyget 11/10 för att kunna distingera mellan de “vanliga” 10/10-skivorna och de SÄRSKILT bra, som “Revolver”, (förlåt, jag vet att få saker är tröttare än Beatles-dissande i nådens år 2022, men jag kan inte förneka vem jag är) men sak samma, jag kunde inte för sekund inte att motstå Michael Nesmiths karisma, humor och genuina fanboy-kärlek till The Beatles. Överlevande 60-talspopstjärnorna känns generellt som ett riktigt trött och surt sällskap idag, sedan minst fyra decennium begravda under ton och åter ton av samlingsboxar, skatteskulder, reunion-turnéer med två originalmedlemmar och gamla backissues av Mojo och Rolling Stone, men inte Michael Nesmith – den här sextiotals-gubben hade man velat haft i sitt liv!

I samband med Nesmiths bortgång fick jag den här låten skickad till mig, och föll pladask. Plockade upp några billiga plattor med hans countryprojekt Michael Nesmith & The First National Band som hade en del fint, trots att country-rock på papperet är en av mina sämsta genren (bara *aningen* mindre avskyvärt än kletzmer och cabaret), så fanns en luftig, lite busig och lätt stenad aura som gjorde att jag faktiskt inte kände något motstånd.

Men “The Prison”, som jag ryckte åt mig i all hast, för en futtig tia, fem minuter innan skivbutikens stängning, är hans riktiga klassiker! Kriminellt underskattad dessutom, skivan gjorde inget väsen av sig när det begav sig och tycks inte ha byggt upp nåt särskilt rykte över åren.

The Prison” är ett helgjutet, mycket originellt “stämnings-album” som håller ihop som ett sammansatt musikkonstverk från första låten till den sista. Till skillnad från de andra Nesmith-plattorna jag hört jobbar den här skivan mycket mera med “vibes” än klassiskt låtsnickrande. Därmed inte sagt att låtarna inte är starka i sig, för det är de. Men det är skivans sävliga, drömmiga stämning som fångar mig och får mig att gärna låta CD:n gå på repeat en hel dag. “The Prison” rattar helt enkelt in min hjärna på en frekvens den gillar att befinna sig i.

Rent musikaliskt finns fortfarande stråk av country men det vore gravt missvisande att placera in den i det facket. Faktum är att den inte riktigt hör hemma i något fack utan mest låter som sig självt. “Zen yacht rock?” trevade en RateYourMusic-recensent, inte heller heltäckande men en kul beskrivning och minst lika träffande som country för denna skiva.

Skiva förresten? Kulturprodukten, som består av en skiva och en novell, salufördes som “a book with a soundtrack”, med tanken att musiken och texten skulle ackompanjera varandra. Ett tidigt multimediakonstverk, alltså. Novellens litterära kvaliteter kan jag tyvärr inte uttala mig om, då jag, som den gottegris jag är, endast har konsumerat audio-delen i skrivande stund. Jag har svårt att läsa till musik som inte är instrumental, det får bli min ursäkt.

I samband med Nesmiths bortgång skrev vaporwave-ikonen Vektroid på twitter att hon och Michael haft mycket kontakt under senare och år och även börjat samarbeta musikaliskt! Synd att det projektet aldrig hann slutföras, för där har vi ett riktigt udda samarbete man hade velat höra!

Eller, är det så udda egentligen? Båda gör ju drömmusik.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.