Kazuya Matsumoto: En kväll i juni 2019 och några andra tillfällen

Text: Elin Franzén

Om man söker på Kazuya Matsumoto på nätet dyker det dels upp videor där han sitter vid ett trumset och levererar tajta beats till artister med blinkande apparater, och dels videor i vilka han smyger omkring i strumplästen och livekomponerar med hjälp av föremål, rum och exempelvis förbipasserande tåg. ”Trummis” är ett snävt epitet när det gäller Matsumoto. När jag såg honom framträda hade han instrument som utan tvekan sorteras in under slagverk, men de användes inte bara för sina klangers skull, mer som en metod för att aktivera hela miljön.

En gång har jag sett Matsumoto live, sommaren 2019 i en liten källarlokal i Tokyo som rymde kanske tjugo, max trettio gäster. Vi visste inte vad vi skulle vänta oss. Efter en elektronisk akt blev det paus och Matsumoto började möblera om den lilla golvytan till en scen med sina instrument. Några av dem såg ut att vara gjorda av gjutjärn, svarta och grytformade i olika storlekar, som han placerade i en grupp. Dem minns jag tydligast, men han hade andra saker också, bland annat något rasslande om jag minns rätt. Matsumoto tog plats, sittandes på golvet, och började spela. I efterhand har jag lärt mig att de där svarta grytorna heter hamon, ett slags oljefatsliknande instrument. Det lät också oljefatsliknande när Matsumoto spelade på dem med klubbor, men klangen var också bekant sedan alldeles nyligen.

En sen eftermiddag strax innan det började skymma ägnade A och jag en kvart, eller kanske halvtimme, åt att leta efter en så kallad suikinkutsu vid en kyrkogård i stadsdelen Shinjuku. En suikinkutsu är som en liten brunn, konstruerad för att skapa klanger när vatten hälls ner i den. Vattenharpa har jag sett att de kallas ibland. Vi visste inte riktigt vad vi skulle leta efter men fann den till slut, gömd bakom träd. Intill brunnen hängde bamburör på en ställning, och med rörets ena ände placerad mot suikinkutsun färdades de underjordiska, metalliska droppklangerna genom röret till örat som trycktes mot rörets andra ände. Det andra, fria örat hörde samtidigt stadens ljudmatta, mestadels eftermiddagstrafiken, dämpad av höghusen kring kyrkogården. 

Upplevelsen vid kyrkogårdens vattenspel hade mer gemensamt med konserten än den metalliska klangen. Det fanns partier där Matsumoto spelade nästan utan att göra några ljud; lätt, lätt duttade han med klubborna mot olika punkter på golvytan omkring sig. Som en minimal koreografi. Det är så man verkligen aktiverar publikens lyssnande. När det som sker nästan är helt tyst träder andra ljud, omgivningens, fram desto mer: inte bara musiken händer, även rummet och de ljud som eventuellt tränger in utifrån gatan. När örat lyssnat klart till klangerna genom bamburöret uppstod också alla andra ljud på ett nytt sätt, i en sorts omkalibrering.

När jag senare har hittat videodokumentationer från andra framträdanden av Matsumoto har det här med musiken och platsen blivit ännu tydligare. I en är publiken samlad i ett rum och han inleder med att dra någon sorts klubbor mot väggarna, så en slags gummignisslande friktion skapas. Han liksom söker genom rummets ytor och försvinner så småningom nerför en trappa. Kvar är publiken som hör det gnisslande ljudet mer avlägset från bottenvåningen. Det är roligt, svårt att förklara varför. Det är inte för att jag tycker det är ett crazypåhitt – ”Är det här musik eller vad är det för något?!” – utan det är en rolig idé som genomförs med tillit till konsten. I lyssningsakten följer publiken lätena i huset, först audiovisuellt medan Matsumoto ännu befinner sig i samma rum och åhörarna också är åskådare, och senare som en akusmatisk föreställningslek när det inte längre går att se vad som ger upphov till lätena där nere på bottenvåningen.

Jag vet inte huruvida Kazuya Matsumoto inspirerats av John Cage och Fluxus men jag tror att han, ungefär som jag själv, har en relation till ljud och lyssnande som kan beskrivas med det berömda Cage-citatet ”Everything you do is music, and everywhere is the best seat.”