Guitar Wolf – Jet Generation (album, 1999)

Text och bild: Krister Bladh

”I don’t give a damn ‘bout my reputation. You’re living in the past it’s a new generation.” Så sjöng Joan Jett 1980. I Japan ungefär tio år senare föddes en ny generation av rockmusiker – jet-generationen – när Guitar Wolf började spela in musik i sångarens källare. Guitar Wolf är ett Tokyo-band som är omgivet av sägner och anekdoter. I rak motsats till citatets uttryckta nonchalans har bandet kultiverat sin image genom hela karriären och byggt upp ett formidabelt anseende. 

Redan när bandet bildades och sångaren/gitarristen Seiji tog namnet Guitar Wolf efterapade man The Ramones. Bassisten blev Bass Wolf och trummisen blev Drum Wolf. Deras första demo gavs ut på vinyl av amerikanska bolaget Goner och blev därmed deras första album. Goner, som senare blivit ett av USA:s mest älskade skivbolag för garage-punk, valde alltså dem som sitt första släpp någonsin. 

Guitar Wolf var aldrig ett band som ville förändra världen. De älskade The Sonics och Link Wray och spelade snabb, trashig och hjärndöd rock’n’roll – liksom  The Cramps och så många andra gjort före dem. Men precis som The Sonics skulle de komma att revolutionera gitarrmusiken. The Sonics gitarrist uppfann gitarrdistorsion 1964 genom att sticka hål på membranet i sin förstärkare (det är dock något oklart om han var före Ray Davies i The Kinks, som också fick denna snilleblixt samma år). 

35 år senare släppte Guitar Wolf sitt sjätte och kanske mest kända album Jet Generation. Det var en av de första inspelningarna som i hög grad använde sig av digital distorsion, eller ”clipping” som det heter på engelska. Många artister hade tidigare använt sig av distorsion från den analoga inspelningstekniken, genom att helt enkelt spela in lite för högt på masterbanden. Men i slutet av 90-talet, när i stort sett alla större band hade börjat spela in digitalt, upptäckte man snabbt att man fick ett helt annat sound om man lät de digitala spåren bli för ljudstarka. 

Det sägs att när Guitar Wolf skickade in mastern för Jet Generation till sitt amerikanska skivbolag så trodde man först att det blivit fel. Bandet svarade att det skulle låta som det gjorde, de hade medvetet mastrat albumet ”för högt”. Istället blev det en marknadsföringsploj för Matador som satte ett klistermärke på omslaget där det stod att Jet Generation var det mest högljudda album som någonsin spelats in. 

Detta stämde naturligtvis inte alls eftersom flera noise-musiker redan släppt album som rakt igenom var mastrade för högt. Framför allt gör japanska Merzbows album Pulse Demon sig påmint. Det släpptes redan 1996 och var inspelat digitalt. Men Jet Generation var kanske det första albumet i sin kaliber som var inspelat med traditionella instrument och utgivet av ett större skivbolag. Personligen hade jag inte hört något liknande när jag 1999 upptäckte Guitar Wolf och säkerligen flera andra med mig. 

Tekniskt sett skulle man kunna säga att all musik som släpps i digitala format är lika ljudstark eftersom det finns ett naturligt tak för den dynamiska räckvidden. Allt annat klipps av. Däremot kan man mäta hur nära taket på 0 dB som genomsnittsvolymen ligger. Mellan 1999 och 2009 blev genomsnittsvolym på populärmusik allt högre under vad som har kommit att kallas för ”the loudness wars”. Men det finns också en hel drös med band som inkorporerat det oönskvärda ljudet av clipping som ett grundläggande element i sitt sound. Genren shitgaze fick sitt något olyckliga namn från albumet Shitgaze Anthems av Psychedelic Horseshit (2009). Framgångsrika band som Wavves och Times New Viking (som även de signerades av Matador) kan räknas till genren, som snabbt dog ut igen. 

Oavsett om dessa band lyssnat på Guitar Wolf eller inte, kan de ses som föregångare till den förening av noise och alternativrock som uppstod när professionell inspelningsmjukvara blev tillgänglig för den breda massan. Noise-musiken som länge varit underground blev mer mainstream och musikjournalisterna snubblade över varandra i hyllningar till Fennesz och andra laptop-musiker. 

Guitar Wolf, som fortfarande är aktiva, har fortsatt att inspirera nya musiker inte minst i Japan. Afrirampo från Osaka och Otoboke Beaver från Kyoto har båda lärt sig ett och annat från Guitar Wolf. Idag är Jet Generation inte mycket mer än en fotnot i populärmusikens historia, då gitarrmusik blivit allt mer marginaliserad. Men albumet förtjänar ändå att hyllas eftersom det tog popmusikens största tillkortakommande enligt Karlheinz Stockhausen – nämligen att den saknade dynamisk variation och därmed var ”platt” – och vände det till en styrka. Om man kunde se musik i tre dimensioner skulle Guitar Wolfs Jet Generation vara närmast helt slät. Inte på ett sätt som försämrar ljudkvaliteten, utan snarare får vår uppfattning av kvalitet att implodera. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close