Debutsinglarna med After Dinner och Boredoms (1984, 1986)

Text: Magnus Boman, Dilettante Productions

I de sista skälvande månaderna av 70-talet brevväxlade jag med Chris Cutler på Recommended/Ré Records. Eftersom jag har en arkivarie som bor inuti mig så kan jag fortfarande tumma på Ré-pärmen. Det känns som om vardagen åker ut genom fönstret för ett ögonblick, klockan slutar ticka, eller blir i alla fall en sån där Long Now-klocka som tickar så långsamt att det inte hörs. Jag letar, men hittar först ingenting om After Dinner. Jag rotar för långt bak: Ré släppte först 1984 en LP som slogs ihop After Dinners korta och sparsmakade skiva (minus en låt, så att ekorrarna måste ha originalet när de går i ide) från samma år, Glass Tube, med deras långa och inte alls sparsmakade debutsingel. Ré placerade A-sidan (som också heter ”After Dinner”, inget konstigt med det) först på sida ett och B-sidan (”Cymbals at Dawn”) först på sida två. Det fungerar alls icke. När bolaget som gav ut Glass Tube återutgav skivan på CD så skickade de med singeln som en tretums-CD istället. Det fungerar. Det är nämligen så att After Dinner skapade en ljudvärld för varje skiva.

När de spelade live såg de till att den ljudvärlden i möjligaste mån följde med. I förstamajnumret 1986 av The Ré Records Quarterly, som innehåller fem låtar live med bandet på LPn som följer med, så hyllade Cutler bandets vägran att anpassa sig efter lokalens begränsningar. Han lät ljudgurun Yashushi Utsunomiya breda ut sig över tre sidor när denne förklarade feedback-loopar och EQ: ”We don’t use any equalisation at all… in the end we only have to think about the placing of the microphone”. Det kan med rätta skrikas PRETTO efter en sådan orkester, men ett bolags plikt är ju att underordna sig artistens (och möjligen producentens) vilja. Sådan är den, musikkonsten. A-sidan har ett anslag som i princip låter alla medverkande träffa några få toner, samtidigt. Där finns gruppens mest berömda medlem, sångerskan Haco som vi kan döpa till en japansk Mare Kandre kanske, med sjungande producenten Ü. Tillsammans med en violinist, en marschvirveltrummis och medlemmarna Miyuki, Chaka och Manabu framför de en glad låt med ett märkligt efterspel, som sedan återgår till coda.

En after dinner är lite som en after work får vi lära oss, men med senapskakor och magsaft. Det tar tio lyssningar innan den stela musiken vecklar ut sig till pop. B-sidan fortsätter på marchmusiktemat men nu låter det som Totoro-filmmusiken, baklänges. Texten handlar om en morgonbön och en efterföljande dans i rund kjol. Det cirkulerar på Internet en version inspelad på en mycket liten klubb 1988 där Haco spelar flöjt och andas i takt med musiken så att det hårdaste hjärta smälter. De två alstren är inspelade i MUE Studio 1982 och MUE står enligt det vackra guldiga omslaget även för ”Endineering”, en fin sak tvivelsutan. På mitt exemplar sitter en distributörs lapp prydligt klistrad på den vita innerpåsen: Eastern Works, Shibuya. Japp, väldigt Shibuya. Musiken är inspelad i binär stereo och ska helst avnjutas i bio-binaural, vilket betyder att lyssnarens biorytm ska synkas med musikens. Haco visar hur det bör gå till på den där videon: 4D kallades det visst i Japan. Det finns så mycket att lära av japansk kultur.

Boredoms är legender i Japan och har ju gjort PRETTO mastodontverk i olika format. Men det började med en oefterhärmlig grotesk, vid namnet Anal by Anal, med de helt logiska låttitlarna ”Anal Eat”, ”God from Anal”, samt ”Born to Anal”. Inte ens som konceptkonst kan det läggas sida vid sida med After Dinners debut fyra år tidigare. Omslaget pryds av en smal raggare med stiletten dragen. Skivan börjar med vad som låter som en studiecirkel i punk med några lumparkompisar som är etanolstinna bortom begriplighetens gräns. Det fungerade ju för Swell Maps, men här går det inte lika bra. Det fortsätter med vad som nästan är samma låt en gång till men inspelat tre timmar senare, när precis varenda hjärncell simmar i sprit.

Efter en dryg minut mixar de upp gitarren och trummisen kommer igång och helt plötsligt blir det Sonic Youth, fortfarande i etanol istället för i haschdimma dock och fortfarande inget som går att lyssna på. En chans kvar. Här skruvas twanggitarrerna upp och precis som när Swell Maps spelar ”Loin of the Surf” och råkar avslöja att de faktiskt kan spela, så gör Boredoms något udda helt plötsligt. Det finns fortfarande ytterst lite kvalitet, så vad som återstår är en parodisk smältdegel av kängpunk, garagerock och industrimangel. Ah, jag fattar nu: det är inte på riktigt. Nästan allt de gjorde tio år senare och framåt i tiden var på riktigt, men det här är bara en pose, ett skämt, en skrattspegel. Boredoms är fulare än Ekelöf.

CIBI café och Bousingot Café, Yanaka, Tokyo, november 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close